En öm punkt, en brännande ärr. Ett sår utan skorpa på helt fel plats.

En akilleshäl som retar andra, ett blåmärke alla vill trycka på.

En ovanligt vanlig ovanlighet.............

Hur ska en människa kunna läka sina sår när de hela tiden skrapas upp av omgivningen?

Vart jag går nöts och slits de. Kan aldrig glömma, måste lära mig leva med dem.

Men kommer sorgen alltid finnas kvar? Det räcker med en färg, en bild eller ett barndomsminne.

Det var inte så jag trodde livet skulle bli. Jag trodde det var så lätt....Kunde inte föreställa mig.

Hela mitt varande är ett bevis på sorgen...............