Morgonen började med ett samtal från vännen som hade glömt att det var en onsdag omvänd till söndag. Dagis var stängt...........

Jag tar gladeligen emot hennes underbara små sötnosar, så hit kom de en halvtimme senare. Och sen lektes det ordentligt vill jag lova! Men det finns inget bättre än barn som leker ordentligt och samtidigt bra. Det vill säga inget spring och skrik.

På eftermiddagen kom dessutom vår egen lilla extratjej. Så bordet var fullsatt till mellisfikat, och lite till.

Åh, vad jag skulle vilja ha ett större hus med en större matplats med rejält med sittplatser!

Mycket vill ha mer..........

Satt och pratade om det där igår faktiskt. Att tänk om människor jobbade och ordnade det för sig så där lagom, så att de var nöjda liksom. Och sen började hjälpa och ordna det för andra på nått sätt...... Byggde hus eller renoverade åt de som inte hade möjlighet att göra det själva.

Men vi kom fram till att sådant är helt omöjligt! Ingen blir ju någonsin nöjd! De vill alltid ha mer och lite bättre lite större och finare. Och framför allt dyrare.....

Har man dåligt med pengar är kläderna från H&M alldeles suveräna. Men har man mycket pengar måste man köpa sådant som kostar mycket mer. Det är som om det vore någon procentsats av kontot......

Som om byxorna måste kosta tre procent av lönekontosumman för att kännas som ett riktigt bra och snyggt inköp. Det måste kännas lite i plånboken...

Eller hur? 

Igår blev en riktigt trevlig eftermiddag. 

Vi bjöd vännerna på fika med tårta för att fira gossen som fyllde åtta.

Och sen fick vi en supertrevlig middag med samma vänner efter det. Och som bekant är ju de spontana träffarna alltid av någon anledning mest avslappnade och därmed också gemytligast.

Vi pratade mycket om allt möjligt och fick en riktigt intressant diskussionsstund, bland annat om politik och religion. Men också om statens sätt att hantera barn med autism och aspbergers. Jag blev riktigt ställd när jag fick lära mig att föräldrar till dess barn lämnas helt i sin egen omsorg.

Till exempel nämndes olika metoder för att hjälpa dessa barn att kommunicera. Det finns något som heter PEX, tror jag det var. Ett system med bilder för att hjälpa barnen att kunna peka sig fram.

Inget nytt anser jag, eftersom det är något jag hört om många gånger, även för flera år sedan.

Men det hemska är att föräldrarna till dessa handikappade barn inte får vetskap om dessa olika metoder. De får försöka leta sig fram själva.......

Jag var övertygad om att det fanns en specifik plan för barn som visar sig ha olika typer av handikapp. Men så var tydligen inte fallet!