Det blir inte ofta. Men idag fick vi till det. Stor & Liten, judo för de allra minsta.
Elvis är ju lite av den fega sorten. Och det säger jag helt utan hån. En del är lite fega bara, och det får man vara. Men det är ju bra att jobba på.

Vi är ju inte ofta med på dessa pass så det blir ju lite läskigt varje gång, då vi inte varit på flera veckor.
Så det tar en liten stund att släppa loss för Elvis. Men det får ta den tid det tar.

Jag ser till att han är hos mig och att vi håller oss alldeles intill ytterkanten av gruppen. Han tillåts inte springa bort och gömma sig.

Efter en stund, när han fått iakta händelserna en stund, lossnar rädslan och han börjar vilja vara med.
Och det kan ju ta längre tid för andra barn. Men man får inte ge upp!

Nu kommer en liten åsikt från mig, med risk för att låta som en moralpotatis. Jag vill redan nu påpeka att jag dömer ingen, vill bara påvisa vad jag personligen tycker är ett lite tokigt hanterande av situationer med fega barn.
Det gäller detta då man som förälder skickar konstanta signaler om att man ger upp till sitt barn. Att vill du inte vara med, vill du inte göra den här övningen, gör du inte som de andra barnen, då åker vi hem!
Att hela tiden hota sitt barn med att 'då åker vi hem' eller 'då kommer vi aldrig hit nån mer gång' är ju jättetokigt. Det hjälper knappast barnet att komma över sin rädsla och feghet om man bara tar barnet därifrån. Målet måste väl ändå vara att hjälpa barnet jobba med sina inre problem och inte bara strunta i dem.

Försök tänka tvärtom. Det är i sådana lägen vi behöver vara med ännu mer, men på barnets villkor. Om det så handlar om att stå på kanten och titta på under en hel termin.