Solen bländar honom där han sitter. På trappan upp mot kapprummet slog han sig ner. Intill honom leker några barn på snurran. De skrattar och faller omkull.
Över skolgården springer någon i jakten på en ivägsparkad kotte. Bollarna är ännu inlåsta.
Pojken skyddar sina ögon mot solen och tittar på leken.
Han väntar. På fröken.

Nyduschad med en kopp te sätter jag mig till rätta i soffan framför Grand Designs. Bullar upp mig med kuddar bakom ryggen i ett försök att minska värken. Den är konstant.
Har pratat med min kära kiropraktor, det är underbart att ha en trogen sådan, han har hängt med mig i drygt femton år. Han har följt mina turer med graviditeter, bäckenuppluckringar, träningar, tävlingar och alla andra galenskaper jag gett mig in på. Han känner min kropp och dess uppbyggnad, var jag är stark och var jag är svag och vet precis vad mina smärtor kan bero på innan jag knappt förklarat dem.
Idag berättade jag att min värk inte blir bättre av promenader och stretchning som de brukar, och direkt beskrev han var min smärta satt och hur den gick ner längs låret mot knät. Helt underbart att direkt bli förstådd på det viset!
Tyvärr är han ju inte den lättaste att få tid till, han är ju så duktig och fullbokad. Men lite tips och rekommendationer fick jag i väntan på besöket.
Alla borde han en kiropraktor som han.

Med Celine i lurarna trampar jag stigen fram. Blöta steg genom regnvått gräs och hala bergsklyftor. En ensam blåklocka hälsar mig och några vilsna vinbärssnäckor bereder min väg.
Åkrarna ligger tunga under den molntäckta himlen. Det är vackert. Så otroligt vackert.
Världen är vacker.

Tackade av barnen efter dagens judoträning, ställde mig upp och tackade av mina hjälptränare och klev av mattan.
Fram till mig kommer en mamma och berömmer mig alldeles enormt för min träning med barnen.
Säger att det är skillnad när jag har pass, att jag hör hemma här, att jag har så himla fin hand med barnen och att jag är så bra, helt enkelt.
Vad gör jag? Börjar så gott som lipa!
Börjar bortförklara mig och komma på en massa löjliga förklaringar till varför hon upplevde mig som en bra tränare. Som om jag måste komma med en ursäkt.
Varför kan jag inte bara lära mig att ta emot beröm och komplimanger och säga tack?!

Tack!

Jag ljög!
Ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag hade missförstått längden på löpvarvet!
Det var inte sexhundra meter, utan sjuhundra. Så gossen min sprang faktiskt mer än jag räknat ut. Hela 10500m!
Fast det spelar ju ingen roll. Eller, nu gör det ju lite det eftersom det är en tävling om vilken klass som sprungit längst.
Men. Men. Imponerande hur som helst.

Ligger nu på soffan med benen i högläge för att vila ryggen. Den är inte, med betoning på 'inte', bra.
Och vi åker till Italien nästa vecka.

Gröttallrikarna stod på rad i kö till mikron imorse. Hade jag anat att så många plötsligt skulle ha gröt till frukost hade jag ställt mig och kokat den på spisen istället!

Det var skoljoggen idag. Spring så många varv du hinner på en timme.
Klasserna upp till och med femman sprang varv på sexhundra meter, medans de äldre springer varv på ettusenetthundra meter.
Jag har min plats som jag alltid sätter mig på för att heja. Jag känner en så stor del av barnen i skolan att det finns en hel del att heja på!
Och peppar, peppar, jag har hittills kunnat vara med varenda år! Jättekul!

Nu för tiden springer dock högstadiet inte samtidigt som de yngre, tyvärr, utan istället senare efter lunch. Så då har jag ibland gått och hejat två omgångar och ibland bara varit med när de yngre springer.
Men idag ska jag hämta lilleman vid samma tid som högstadiet kör sitt race, så då kan vi ju faktiskt titta lite på dem också.
För kul är det! Det är kul när skolan hittar på sådana här saker, blir liksom lite festivalstämning.
Sen är de ju så kollosalt duktiga. Alla barn.

Gruppen var inte jättestor, men de var ett jämnt antal, hela passet igenom! Och det är kors i taket!
Det brukar alltid komma någon insläntrandes en halv minut för sent, eller någon som gör sig illa går och sätter sig på läktaren och sen är de ojämna ändå.
Men inte idag. Idag kunde vi jobba i par från början till slut.
Vi hoppade bock, gjorde judorullningar, vändningar och jobbade på att lära oss skillnaden i greppet på tre liknande tekniker. Och att faktiskt kunna namnet på dem!

Det är roligt att vara tränare för barn. Och lite klurigt ibland.
Barn som är tuffa och slänger sig in i nya övningar och helt orädda låter sig kastas omkring, kanske kastar kompisen lite snabbt. Men de är ofta lätta att prata med. Att få dem förstå hur viktigt det är att vara försiktigare.

Barnen som är rädda, som tycker allt nytt är läskigt och som får ont överallt av minsta lilla. Där är det svårare.
Vill de ens vara här? Är de i bråk bara för att de ens behöver komma hit? Tvingade? Då känner de sig ju som förlorare redan när de kliver upp på mattan.
När man inte vill, tycker det är lite läskigt, då gör lätt allt lite ont.
Det jag vill då är ju att de ska lyckas. Trots allt; klara av det. Ibland kan jag fixa det. Ibland fixas det av sig självt. Av barnet självt.
Idag avslutade vi med en typ av dragkampslek, alla mot alla. Då ser den osäkre till att hålla i. För allt vad hen är värd. Och vinner!

Det är en seger.