Så satt man här igen.
På den svarta och orange dojomatten. En hel sommar har gått sen jag var här med tränande barn senast. De har fått frågan om de vill träna då och då, men aldrig velat. Och jag hävdar bestämt att barn och ungdomar måste få möjlighet till ledighet även från fritidsaktiviteter! Röra på sig kan de göra på annat sätt, men om de aldrig får en naturlig paus ibland kommer snart en känsla av tristess och straxt där efter känslan av krav. Och då är det inte roligt längre.
Idag lät jag barnen veta att idag tänkte jag faktiskt gå på judo. För idag var jag sugen.
Sen tog det inte lång tid förrän nioåringen också ville gå. Ville gå alldeles väldigt. Så där så han stod och hoppade i hallen en timme innan det var dags!
Så. Ett sommarlov. Sen var lusten tillbaka.

Så. Nu har jag gjort mitt. Nästan.
Sitter med en nogger och kaffe i solen och tar en paus. Enligt mig själv, en välförtjänt.
Fyllt kylen med det vanliga och fixat grunden till kvällens middag. En köttgryta som redan hunnit koka två timmar, och många fler blir det. Ordnat tvätten i fina högar och fått ut tre små grisar på cykeltur.
Nu väntar mer grytfix, men det kan vänta ett par timmar till, och renbäddning av min säng. Fast det krävs ett stort lakan till det. Och det är i tvättmaskin.
Vi har ju en redigt stor säng, tre stycken ihop för att vara mer bestämd. Och så många stora lakan har vi inte och de andra har visst hamnat i båten. Så då får man snällt tvätta.

Jag har börjat köpa mig fri.
Betalar för städhjälp. Inte en helstädning av huset topp till tå, utan det är framför allt rengöring av två badrum och en toalett plus golven på nedre plan det handlar om. Just att slippa detta förenklar min vardag enormt!
Det kan ju tyckas som en enkel uppgift att klara av på egen hand, men det tar ungefär två timmar. Och när man har en tvättstuga som ska hållas rullande konstant utan att det blir stopp någonstans i flödet mellan smutskorg och renkorg, ett kylskåp som måste hållas fyllt och magar mätta gör dessa två timmar ganska mycket. Hur som helst är det väldigt skönt att slippa!
Till saken hör att jag har några söner som gärna tjänar pengar. De får i ärlighetens namn inga jättesummor i månadspeng och blir väldigt glada för några extra ören i plånboken, eller på kontot snarare.
Men sjuttonåringen njuter inte av tanken på att skura alla badrum och femtonåringen vill hellre tjäna pengar på något annat. Fjortonåringen däremot är en blivande Joakim von Anka och vädrar guldmynt på långväga avstånd.
Han. Han vet hur man jobbar för pengar.
Så tacksamt slipper jag två extra timmars städ. Och tacksamt tjänar gossen lite extra pengar.
Win win.

Det skymmer.
Åkrarna är till bredden fyllda av en sjö av dimma. Tjock som filmjölk rinner den över bredden. Tar sin plats så självklart och ångerslöst. Alldeles frimodigt låter den sina yviga kanter breda ut sig som de vill.
Jag åker hemåt nu.

Regnet smattrar mot pooltäcket medans jag småfrysande sippar på sista koppen kaffe innan avfärd till jobbet. Kväll. Inte ofta jag jobbar så.
En löptur fick jag till innan regnet. Väckte min kära fjortonåring vid nio och kollade om han hade nån tanke på att följa med. Det hade han.
En lugn lunkande runda var planen. Med ett par kilometers distansökning mot tidigare pass. En sju sisådär.
Första kilometerna fick jag bromsa min lilla kalv, sen kom några där vi höll jämnt upp. De sista fick jag släpa.
Men en bra sjua blev det. Sen kom regnet.

Höststormarna river i träden. Björken piskar surt med grenarna. Det riktigt fräser.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om den här sommaren. Det har ju inte regnat något alls men inte har det varit jättevarmt heller. Visst har solen funnits där så gott som dagligen, fast utan den där ordentliga värmen.
Det har blåst en hel del också, vilket gjort båtlivet svårmanövrerat. Vi har inte kommit ut så mycket som vi tänkt. Och det känns ju lite tråkigt. Men våren var ju ovanligt kall och vårt arbete med båten gjorde att iläggningen försenades en hel månad. Och så var visst fallet för alla märkte vi då.
Det var vår första våruppstart med båt. Köpte den ju förra våren. Så vi får se hur det blir nästa år. Kanske är båtlivet inget för oss trots allt. Vi får se.
Nu är det i alla fall höst. Det hörs på vinden.