Direktlänk till inlägg 23 oktober 2009
En öm punkt, en brännande ärr. Ett sår utan skorpa på helt fel plats.
En akilleshäl som retar andra, ett blåmärke alla vill trycka på.
En ovanligt vanlig ovanlighet.............
Hur ska en människa kunna läka sina sår när de hela tiden skrapas upp av omgivningen?
Vart jag går nöts och slits de. Kan aldrig glömma, måste lära mig leva med dem.
Men kommer sorgen alltid finnas kvar? Det räcker med en färg, en bild eller ett barndomsminne.
Det var inte så jag trodde livet skulle bli. Jag trodde det var så lätt....Kunde inte föreställa mig.
Hela mitt varande är ett bevis på sorgen...............
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 | 23 | 24 |
25 | |||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|