Det faller ett lätt regn över oss när vi kryper fram under granarnas nedre grenar.

Vart vi ser smyger sig trattkantarellerna upp ur mossan. Glansiga och stolta, står de där i väntan på att bli funna.

Sedan vi var här i samma skog i helgen på jakt efter skogens guld, har minnet av de kvarlämnade trattisarna hemsökt mig. Nu har jag tagit med mig lilla mor för att bevisa min minnesbild av hur marken var alldeles täckt av härlig svamp.

Vi plockar i varsin kasse. Lille D hjälper till.

Vagnen har vi lyckats knuffa in en liten bit längs stigen, och Elvis sover så förnöjt.

Att sitta på huk under granarna, känna regnet knappa mot regnkappan och doften av fuktig mylla, är bara för underbart. När det är dags att lämna och fara hem mot byn, gör det nästan ont inom mig.

Jag vill inte in till huset i staden! Jag vill ha en koja under granen....