Bäddar ner min större gosse under filten i soffan och sätter på te.
En heldag med orienteringskartan i hand, en lång cykelväg fram och åter med tung ryggsäck och en eftermiddag med ihållande regn, tog slut på gossens krafter. Att han dessutom blivit tvungen att ta sig hela vägen tillbaka till skolan, istället för att få cykla direkt hem efter avslutad orienteringsdag, bara för att slarvig mamma missat att maila tillåtelsen till fröken....
Gossmor skäms och stoppar lite extra honung i tekoppen

Vissa dagar har man det bara. Mer än andra. Lugnet.

Känslan av njutning att i otroligt sakta mak traska hemåt. Och att undersöka varje litet spindelnät bland frostnupna grästuvor, plocka hasselnötter genom noggrant urval och spränga snöbollbär under skosulan.

Vissa dagar står man liksom mer ut. 

Eller det är fel ordval, vissa dagar vill man också njuta av daggvåta spindelnät och inte alls komma hem inom den närmsta timmen. Har ingen brådska alls till disken på köksbänken eller den våta tvätten.

Jag är nog bra på att alltid kunna se det vackra i färgen bland trädkronorna eller dimman vid skogsbrynet. Men ofta har jag ingen ro att pausa varannan meter för att undersöka något bland stenarna på asfalten. 

Men så ibland. Ibland har man det bara. Lugnet.

Och då vill jag hålla det hårt. Så att det räcker länge.

För det är dyrbart. Det där lugnet...