Frosten nyper hårt tag i varje grässtrå och varje kvist på mitt hängande pilträd. Det knastrar under mina sulor där jag står och försöker hålla värmen i väntan på att liten tjej ska göra sin morgontoalett.

Inne ligger huset tyst i mörker. Tiden har med sin makt förvirrat dygnet och jag känner mig oviss om vad klockan egentligen är. Mycket mindre än jag önskar inser jag trött.

Med smulig ved trasslar jag in mig i tidningspapper och kämpar med att få liv i en sedan länge svalnad glöd. Pumpar igång elden tills kaminen bränner illande röd. Sitter och trycker i den strålande värmen för att tina min trötta, kalla själ.

En underbar upplevelse bär jag nu inom mig. En upplevelse av lyckliga barn och häpnande ögon.

Att få göra något tillsammans som familj, som skapar imponerande känslor hos oss alla, stärker banden och sammanhållningen bland barnen. Och oss föräldrar.

Med små barn är det inte lätt att komma iväg på liknande sevärdheter, särskilt inte med båda föräldrarna. Oftast har ju jag fått vara hemma med liten ammandes bebis.

Så nu känns det så häftigt att faktiskt kunna göra detta! Nu har vi kommit ett steg högre upp på trappan, som en gammal vän en gång uttryckte det. Vi lämnar sakta bebislivet bakom oss. Med allt vad det innebär, på gott och ont...