Jag har en dröm...

En dröm som sakta försöker dra sig in i ett planeringsstadie.

Längtar efter en verklighet där jag kan planera min dröm öppet. Där jag kan fantisera och fundera. På detaljer och varianter, av min dröm. 

En verklighet där jag kan blogga om hur min dröm sakta men säkert förverkligas. Steg för steg.

Men än så länge: jag har en dröm...

Himlen är lika grå som jag känner mig. Lika mulen och ostadig...

Att älska sitt barn är förenat med kamp. En kamp mot egoismen inombords, mot viljan att ständigt göra det som känns lättast i hjärtat...

Att vårda och ha omsorg om ett barn kräver mod och kraft att stötta barnet till att finna en styrka för att så småningom klara av att stå stadigt på egna ben. Att hitta en inre balans att fixa livet på egen hand. 

Att vara förälder innebär att hjälpa barnet att klara sig utan mamma och pappa...

Det är ingenting som sker vid midnatt den dagen barnet fyller arton år. Det är något som vi arbetar med från den stunden vi klipper navelsträngen. Något som vi jobbar på dagligen.

Från "titt-ut-leken" till flytten hemifrån.

Lär oss att vi finns där för varandra, även då vi inte syns. Lär oss att vi klarar oss själva, men kan vara tillsammans så ofta vi kan. Och lär oss att trivas med det.... 

Men lär vi oss föräldrar det någonsin? Kan vi trivas med att släppa taget om våra barn, och att känna att de faktiskt inte behöver oss? Jag undrar....

Efter att ha lämnat en ledsen fyraåring på dagis, med vetskapen om att det går över så fort jag gått, att han kommer ha en rolig stund med lekkamrater i perfekt ålder, känns det ändå jätteledsamt!

Jag skulle vilja göra det som känns bäst i mitt mammahjärta, och bara säga: "Äh, vi går hem istället. Jag vill inte heller lämna dig."

Men det skulle ju göra nästa separation ännu mer smärtsam för pojken. Skulle skapa en ännu större ångest över avskeden. Och om ett par år börjar han i skolan, och då är det skönt om vi kommit över det här!

För det här är ju ett steg i utvecklingen till att klara sig själv. Att kunna ta adjö av mamma, veta att vi ses om några timmar, och känna att han klarar av det.

Min egen ångest tillhör endast föräldrarollen, och den måste jag bara hantera...