Ibland är det som bortblåst. Det som är så självklart att det sitter både i ryggraden och i muskelminnet.
Fast man gör det flera gånger dagligen. Plötsligt är det borta...

Det känns alltid lika förvirrat och urbota dumt. Som att ha tappat förmågan att gå. Eller tala.
Tänker sen på det faktum att även sådant drabbar någon ibland!
Och drar en lättnadens suck när jag minns de sista siffrorna på koden...

Jag önskar att jag hade en vaktmästarstor nyckelknippa för alla kodlås, istället för att behöva hålla reda på alla dessa triljoner med bokstavs och sifferkombon för att ens kunna slå upp ögonen på morgonen!

Avskyr lösenord!

Dimmiga daggvåta, ljust skära rosor. Välkomnar ögat. Bjuder till väldoft.

Gräsmattan ligger insvept i ett mystiskt dis och kylan får mig att dra in hakan.

Tidig morgon och världen sover. Vandrar ensam över gräset med en filt över axlarna. 

En spegelblank damm fylld av svävande näckrosor lockar mig framåt. 

Sjunker ner på en stenbänk och lyssnar. Lyssnar till tystnaden.

Väntar på att dagen ska vakna. Begrundar det faktum, att detta är inte mitt liv...