Det är så tyst. Solen skiner över viken som ligger så stilla. Båtfolket börjar vakna och det rör sig lite bland bryggorna.

Sitter vid bordet på bryggan bredvid båten och känner värmen mot mitt ansikte. Äntligen sol och varmt. Kommer bli en härlig dag.
Vi ska ta oss ut till Landsort.

Ska bara dricka kaffe först.

Solen går ner bakom berget. Barntjatter sprids mellan båtarna. En liten jolle är ute på tur med far och son. Och segelbåtarna mallar sig längst ut mot viken.

Vi är inte vana att ligga förtöjda så här bland andra båtar. Ligga och guppa ikapp vid en brygga. Men det är faktiskt mysigt.
Kanske växlar man några ord med någon, ger tips om framtida naturhamnar och får beröm för en fin båt. Ödmjukt. Tack.
Nere i fören myser fyra bröder i storleksordning. Värmer sig efter kallt bad. Delar skrattande ett nytt minne om ikappsimning med en snok. Snoken vann.

Ute på relingen hänger våtdräkt, badbyxor och handdukar på tork. Glada över att få varit delaktiga denna sommardag hoppas de få bjudas in även imorgon. De hoppas på värme. Liksom vi andra.

Mår så in i vassen bra.

Solen har kommit fram och vi puttrar framåt i sakta mak till sjöss.
Intill mig sitter trettonåringen, klädd i mina gigantiska solbrillor, och löser korsord. Titt som tätt kommer en fråga kring något ord.
Han ser cool ut. Förbaskat söt.

Solen värmer min axel och jag sippar på mitt kaffe. Vad annars?
Kroppen känns arbetad och jag är enormt tillfreds efter morgonens löprunda. En sväng på en timme gör att mina ben kan vila gott ett par dagar. Det är planerad längd för denna tur.

Med stora söner på arton, sjutton och femton år kan vi inte längre ta för givet att de alltid vill följa med. Visst finns det tillfällen då de inte har något val. Men vi vill ju samtidigt att båtlivet ska kännas mysigt och efterlängtat.
Den här gången fick vi en stor med. De två äldsta valde att stanna hemma.

De jag kallar små, tretton-, elva- och åttaåringen, har dock inget val faktiskt. De får ju lov att följa med. Men sen är de mer benägna till att vilja också.

Familjemys.

Att en dag bara kan försvinna så där.

Gårdagen genomsyrades av storpojkens uppkörning. Förmiddagen ägnade jag mig åt att köra runt i byn med honom för att piska honom lite extra kring uppmärksamheten vid övergångsställen och korsningar.
Efter lunch tog han sig till större staden för sin uppvärmningskörning med körskolläraren och sen var det dags för uppkörning.

Både jag och far i huset var skitnervösa och otroligt nyfikna, så vi slog våra påsar ihop och for ner till trafikverket för att plocka upp vår älskade förstfödde.
Hade han klarat kortet? Fick han ösregn under hela uppkörningen? Var hans examinator superpetig och kuggade honom för något trivialt?
Jag var så nervös när vi körde in på parkeringen. Vi var i tid och han skulle inte vara klar förrän om tjugo minuter.
Men där stod han. Redan?
Var det ett dåligt omen? Fick han inte köra klart?

Men straxt såg vi ett leende på vår annars så seriösa gosse och mitt hjärta sprack i tusen bubblor av lycka.

Min son har körkort.
Och där bockar jag av ännu ett delmål. Han vet vad han ska göra de kommande tre åren och tiden därefter oroar jag mig inte för.
Känns som att han är stabil i livet nu. Nu klarar han sig.

(Fäller en tår av stolthet, över både mig och gossen.)
Mission accomplished.

Lungorna brinner och benen tigger om nåd. Pannbenet är det som piskar mig framåt.

Efter att ha assisterat på barngruppens judoträning beslöt jag mig för att ge kroppen ännu en veckas vila från just judo. Med tanke på hur mycket bättre ryggen mår, vill jag se om det kanske kunde bli... bra.
Jag kom på mig själv idag med att inte vara rädd när jag skulle hosta. Jag har varit så van vid att det gör enormt ont i ryggen när jag hostar och nyser att jag alltid blir rädd när det är dags.
Men idag hostade jag. Bara så där. Utan rädsla och utan smärta.

Istället jag mig ut och sprang. Valde ett intervallpass i stege. Fyra minuters snabbt tempo, tre, två, en minut snabb. Med halva tiden i lugnt tempo emellan.
Och det var jobbigt. Eller jag kämpade ordentligt. Lungor och ben ville stanna långt innan tiden var ute och jag fick verkligen jobba för att hålla fötterna trampande.
Men lika jobbigt som intervaller är tufft lika underbart är det för att det snabbt är över.
Och nu ligger jag här och ska mysläsa min bok med en skönt trött känsla i hela kroppen.

Ändå. Tänk. Ändå finns det en del av mig som skäms över att jag skolkade från judo.

Jag och mitt kaffe sitter på altan. En blöt.
Monsunregnet kom till sist och lämnade en mycket blöt värld efter sig.

Med regn i sikte styrde vi mot den kungliga svängen imorse för att göra ett återbesök i det blågula varuhuset. Ikea.
Storpojken har bytt golv i sitt rum och köpt ny bänkskiva för en gigantiskt arbetsbänk. De skivorna blev dessvärre fel och en tripp tillbaka för byte blev nödvändig.
Gråter sist som skrattar först tänkte jag och tvingade in skocken på lampavdelningen och fick till mig en ny badrumslampa. En tripp till Ikea görs aldrig i onödan.

Hör droppande från poolskyddet och inser att jag ska inställa mig på judomattan om en halvtimme. Då tränar barn mellan nio och tolv. Sen är det vuxna.
Funderar.

Efter att nu vilat från judo nöstan helt i tre veckors tid känns min rygg enormt mycket bättre och min onda armbåge också.
Bör jag vila någon vecka till?

Bör jag vila lite mer?
Risken är ju att jag blir skadefri.

Vilar fötterna på den stängda poolen och myser till fågelsången. Solen värmer mina axlar och jag funderar över det enorma regnovädret som skulle komma idag.
Mannen var noga med att dra in utemöblerna mot väggen under tak igår kväll med tron att det skulle komma ett hiskeligt skyfall.
Men nu sitter jag och njuter i solen och kan inte se annat än slöjmoln på himlen.

Jag vägde mig imorse och kunde se att jag kommit ner 900g till. Känner mig nöjd och tacksam. Nöjd för att jag nu lyckats droppa nästa fyra kilo totalt och bara har ett sista kvar till målvikten. Tacksam för att det varit så lätt. Inga konstigheter alls.

För ungefär sex veckor sen bestämde jag mig för att gå ner några kilo för att jämna ut vikten mellan mig och min sparringpartner i judo. Eftersom vi tränar kata, för en framtida svartbältes gradering, behöver vi klara många olika typ av kasttekniker och lyft av varandra. Då blir det komplicerat och jobbigt när vi väger omkring fem kilo olika.
Jag som haft mest fokus på att bli stark och kunna maxa i bänkpress har inte lagt någon större tanke på hur mycket jag väger. Och vartefter jag kunnat öka vikterna i gymmet har jag också ökat på vågen.
Men när jag kände hur tung jag blev för vännen att lyfta... Nej. Det ville jag jämna ut.

Så mitt första steg var att plocka bort alla kvällsmackor. För dem var dagens höjdpunkt. Bröd är mitt knark. Jag är beroende och skulle kunna leva på bröd.
Men bröd ger enorma mängder kalorier plus att min mage mår ofantligt mycket bättre utan bröd. Det vet jag sen innan.
Från att varje dag ha knivar och bubblor i magen till att packa den med bomull. Bara genom att sluta äta bröd.
Men sen har jag syskon med glutenintolerans. Så det kanske finns nåt spår att det.

Att plocka bort allt godis, snacks, glass och sånt var lätt gjort. För det är sånt jag äter otroligt sällan. Tycker bara om glass. Och bröd.

För att kunna kontrollera balansen mellan in och ut av kalorier använder jag appen lifesum. Det gör det enkelt att se om jag måste ta en extra löprunda eller bara ta bort pastan till middagen. Det är jättesmidigt.

Så jag har inte lidit eller kämpat massor. Men sen handlar det ju bara om några kilo.
Sen ska jag lyckas hitta balansen för att stanna där också.
Men det kan nog samma app hjälpa till med.

(Inget betalt samarbete)