Direktlänk till inlägg 15 juli 2019
Lungorna brinner och benen tigger om nåd. Pannbenet är det som piskar mig framåt.
Efter att ha assisterat på barngruppens judoträning beslöt jag mig för att ge kroppen ännu en veckas vila från just judo. Med tanke på hur mycket bättre ryggen mår, vill jag se om det kanske kunde bli... bra.
Jag kom på mig själv idag med att inte vara rädd när jag skulle hosta. Jag har varit så van vid att det gör enormt ont i ryggen när jag hostar och nyser att jag alltid blir rädd när det är dags.
Men idag hostade jag. Bara så där. Utan rädsla och utan smärta.
Istället jag mig ut och sprang. Valde ett intervallpass i stege. Fyra minuters snabbt tempo, tre, två, en minut snabb. Med halva tiden i lugnt tempo emellan.
Och det var jobbigt. Eller jag kämpade ordentligt. Lungor och ben ville stanna långt innan tiden var ute och jag fick verkligen jobba för att hålla fötterna trampande.
Men lika jobbigt som intervaller är tufft lika underbart är det för att det snabbt är över.
Och nu ligger jag här och ska mysläsa min bok med en skönt trött känsla i hela kroppen.
Ändå. Tänk. Ändå finns det en del av mig som skäms över att jag skolkade från judo.
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 |
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | 31 | |||||||
|