Ja. Vad tog det? Två dagar, sen började larmet om löss rusa runt.
Jag skickade en önskan till samtliga klasser i grundskolan om att de skulle kolla efter löss redan innan skolstart. Tänkte vi kunde förebygga. Men det gick ju så där.
Nu blir det till att luskamma dagligen för att se att vi inte råkar på några. Blä!

Det är ganska bra med sådana där klassgrupper på facebook, väldigt smidigt när man vill diskutera saker och ting, fråga om läxor eller bara larma om löss. Lättillgängligt och det blir inga konstiga mailtrådar som förvirrar.

Så nu gick luslarmet. Då börjar vi morgonen med kamning.

De nybakade gifflarna min söta elvaåring knådade ihop till middagen igår smakade så otroligt gott att familjen smaskade i sig dem i ett nafs. Mycket bra bakat!
Det är så han får göra dem igen.

Med hårfärg i håret väntar jag in tiden. Snällt ställde maken upp att kladda in hela min kalufs, trots halsont och allmän sjuklig. Mycket snällt!
Middagen är i övrigt undandukad, skolbarn iordning inför morgondagen och sysslor genomförda. Vardagskvällen har anlänt. Och med den lugnet. De stora barnen har gått in till sig och i soffan sitter den 'lilla' familjen framför tv'n.
Ute lyser solen upp grannhuset på sin väg ned bakom horisonten. Som en sista suck innan farväl. Jag sätter på tevatten och slår mig ned hos dem i soffan. Fick min tidning idag. Damernas Värld.
Min stund av glamour.

De kommer nersläntrandes en efter en. Den nyblivne gymnasisten allra först. Till och med före mig. Det gör något med nerverna att vara ny.
Lilleman, som inte kunde sova förrän han fick mitt linne att ligga och snusa på, kommer upp sist. Fortfarande med linnet under armen. Som sagt det gör något med en att vara ny. Spelar ingen roll om man är ny i gymnasiet eller i första klass. Det är pirrigt.
Det blir spännande att höra hur de kommer att ha haft det idag. Första riktiga skoldagen.

Se så fina gossens gifflar blev! Vilket urgott tilltugg till dagens middag.

Kaffepaus i hammocken.
I köket stökar elvaåringen omkring med bunkar och kavlar. Ska visst bli gifflar om jag förstått det rätt.
Startade andra veckan på lågrepsperioden med lite pressar och känner ännu en enorm lättnad att bara behöva jobba i fem till åtta repetitioner. Det gör att jag känner mig stark! Jag får ta i på ett helt annat sätt än när jag måste kämpa med pannbenet för att få upp en låg vikt en tjugonde gång. Mycket roligare!

Idag ville lilleman till judon igen, vilket betyder att middagen måste ätas senast halv fem. Så nu börjar tidspressen åter dra igång. Jag som nyss välkomnade vardagen börjar redan sucka!
Men så är det. Inget ont som inte har något gott med sig.
Eller tvärtom för den delen.

Finkammade skolbarn står på rad i korridoren. Väntar med spänning på de nya fröknarna. Mammor står och fnittrar nervöst sinsemellan. Det är 'Tänk vad stora de blivit!' och 'Ja, tiden går ju så fort!' lite från alla håll en dag som denna.
Äntligen kommer de. Två nya fröknar med glad leenden och välkomnande kroppsspråk. Det hälsas i kö och tas i hand och presenteras för glatta livet innan vi till slut kommit på plats inne i det organiserade klassrummet. Komplett med välkomsttext på tavlan, alfabetet i storformat straxt under taklisten och månadstavlan, med lika många kulor på snöret som antal dagar har passerat i den aktuella månaden.
Augusti. Den kom så fort. Lika plötsligt som alltid dök den upp bakom hörnet av Juli. Och nu är sommarlovet slut och skolan igång.
Men det är mysigt med skola. Och skönt med rutiner och normalitet igen.
Välkommen Vardag säger jag.

Skjortor framhängda och små gossar nedbäddade. Imorgon börjar skolan
Tre små grisar får nya lärare och jag är ytterst nervös. Bra lärare växer inte på träd. Inte i vår skola i alla fall. Tror att ungefär hälften var behöriga förra läsåret och de slutar på löpande band. Inget av detta ingjuter någon bra känsla.
Nu kommer nyexaminerade lärare in och jag hoppas verkligen på det bästa. Hoppas på lärare med starka och fyrkantiga förhållningsregler. För daltandet som pågått så länge ger jag inte mycket för.
Om ett barn knappt får en tillsägelse när de struntar i att komma in efter rasten, spolar ner kompisens kläder i toaletten eller dänger någons huvud i väggen, hur i helsicke ska de då klara av att bli bra samhällsmedborgare?
Nervositeten finns inför skolstarten imorgon. Mest hos föräldrarna tror jag.