-"Mamma, ska du vara ute nu? Mamma, Jag ska cykla. Mamma, jag behöver inte ha skor på altanen. Mamma, ska du sitta där?...."

Det är årets premiär för utomhusbloggning.

Sitter i hammocken och har det alldeles underbart lugnt och skönt  skraaaap (lögnen repar skärmen)

Lille D lider av ett otroligt behov av att delge mig hans vareviga steg.

Informationsflödet är enormt. Enormt jobbigt. Rent ut sagt.

Trivsamt då man känner skräck för den eviga tystnaden, men det inträffar ganska sällan i det gossfyllda huset.

Dock är det ibland så att man känner ännu mindre nöje av att lyssna på hans konstanta pladder än annars.

För visst kan det vara gulligt. Stundvis. 

Min annars, tänkt att vara, så underbart sköna utestund avbryts dessutom då och då av ett väldigt litet, men ack så vasst, hugg i tutten.

Att amma är mysigt.

Men inte när det ska nypas, rivas och bitas.

Tack och lov finns det inga gaddar än. Men smärta kan han ge upphov till i ändå.

Lika gott att laga ordning en portion mat åt skrutten.

Jag får väl lov att ge upp....

Se det som generalrepetition. Brukar sällan sitta så bra.

Nu har jag sprungit min runda med barnvagn, hund och cyklande ungar så gott det nu går flertalet veckor. Imorgon måste jag bara lyckas smita iväg och ta den alldeles ensam en gång. Det bara kliar i benen efter att få trampa iväg själv. Få se hur jag pallar med då. Nästan så jag vill ge mig av nu. Fast det är nog lika gott att sova några timmar först… Som det känns nu är nog inte målet med att klara språngmarschen problemfritt långt borta. Men vi får väl se vad jag säger imorgon ;-)

Liten som somnar i pappas knä.

Och mini i mammas.

En drös ungar som såsar i soffan. Om inte helt fallna i sömn, så nära på.

Två fyrbenta ligger som utslagna hösäckar över golvet. 

Vid köksbordet skrattas det så tårarna rinner.

Mina kinder ömmar.

Några extraliv har jag nog samlat på mig under denna afton.

Tänk vad man kan skratta när man känner varandra väl...

Maten underbart god.

Som den alltid blir när den trollas på grillen.

Det spelar nog ingen roll vad man lägger över glöden. Det blir magiskt oavsett.

Till och med whiskey-provning lyckades gubbarna få till.

För det var liksom svårt att välja. Samlingen i skåpet är för mångfaldigad. 

Bäst att testa lite ur alla. När man ändå håller på....

Hallonsoda är också gott.

Det behöver inte vara umgänge var och varannan dag.

När det väl blir är det desto mer hysteriskt kul!

Och vad vi kommer sova gott.

"Jag är så skitdålig!" muttrar ena gossen tyst.

Jag har just gnällt någorlunda vasst kring det faktum att han bara inte kan låta saker vara ifred.

Det står en igenhäftad påse på köksbänken.

Den har fjädrar påsatta och det står glad påsk på den.

Inte ens jag vet vad som finns där. Det var maken som kom hem med den.

Gossens nyfikenhet är enorm.

Lite för enorm.

Han tittar och närmar sig.

Per automatik är fingrarna där och pillar. Lyfter, vrider och vänder.

Det går liksom inte att hålla dem i styr.

Och när man säger till, blir han arg på sig själv.

Tycker att han är värdelös och usel.....

Det känns hemskt att höra sådana ord från sin älskade perfekta son!

Fast vid det här laget vet jag att det är en period de går igenom.

Det har varit likadant för alla.

Men man vill inget annat än att ens högt värderade barn ska känna sitt stora värde och älska sig själva lika mycket som vi föräldrar gör.

Kvasten står redo för avfärd........

Men den lär få vänta ett tag till.

Har inte tid för blåkulla just nu.

Hamnen med sin stora fina lekplats fick en rejäl genomgång av gossfamiljen idag.

Till och med kakor och fika hade vi med oss.

Känns som om det där med "råsmart" håller på att rinna iväg lite.....

Det har liksom aldrig gått hem hos någon annan än mig.

Att plocka bort pastan var väl inget problem.

Men inte var det populärt inte!

Och barnen får i alla fall pasta i skolan titt som tätt.

Gubben hävdar att han mår sämre och är tusen gånger tröttare sen kostförändringen.

Att det är normalt att vara trött i början kan jag inte längre ursäkta med, eftersom det gått flera månader....

Nja. Vi hamnar nog på en egen kost.

Någonstans mitt emellan.

Pasta kommer jag inte laga till i första taget.

Någon lasagne nån gång då.

Vitt bröd är portat för gott. Men bröd äts och där med punkt.

Går liksom inte att leva utan.

Sötsaker är lördagsgodis.

Mjölken är borta sen länge.

Om vi ska äta gröt tar vi vuxna vanlig mjölk. Men aldrig annars.

Men yoghurt kommer vi nog ta tillbaka. Det är så skönt att kunna slänga fram det till en snabb lunch eller middag!

Det jag saknar mest just nu är marmelad under osten på frukostmackan.

(Och det kommer nog ligga med på nästa kundvagnslast.....)

Men det är klart att om inte annat, så har vi åtminstone börjat tänka ännu mer på vad vi äter.

Även om jag vill påstå att vi alltid gjort det till viss del.

Och det är ju alltid nåt!

Blicken fast mot den gröna skogen på andra sidan sjön.

Regnet har äntligen upphört och lämnar allt grönt glänsande vackert.

Som att skogen äntligen kan dra ett djupt andetag.

Huden på mina bara ben knottrar sig när jag tar de första kliven ner i vattnet.

Viker undan några näckrosor och sträcker ut mig längs vattenytan.

Trots att solen knappt kommit upp känns vattnet redan ljummet.

Tar några långa sakta tag och njuter av tystnaden.

Det enda som hörs är vattnet jag själv skjuter undan.

Stannar en stund. Trampar vatten och ser mig omkring.

En stilla sjö i ingenmansland.

Det enda som fattas är älvan vid strandkanten.

Simmar tillbaka och drar det stora badlakanet om mig.

Slår mig ner på en sten i mossan och känner hur jag fylls av liv.

Som vattenfärg.

Blöt pensel blaskas runt i den svarta pucken av färg. 

Stänker ner mig. Inuti.

Som att plötsligt kliva in dimman.

Plötsligt blir andningen fuktig. Sikten begränsad.

Man råkar sätta foten i lera. Och tappar humöret.

Ibland känns livet mindre lättlevt.

Och trots att man inte kan förklara varför tornar mörka moln ihop sig ovanför en.

Känns ledsamt. Utan anledning.

Blir man då beskylld för att ha krånglande hormoner ger det inte precis humöret en knuff uppåt. Snarare tvärtom.

Fast. Kan hända det ändå stämmer.

Hormoner känns trevligare att skylla på än tyngre saker.

Men det gör ju inte färgen gladare.

Svart är ändå svart.....