I en något mör kropp vaknade jag upp denna morgon.

Utsikten var inte dålig, fast vädret kunde varit lite bättre.

Natten hade låtit oss lystra till trummande regndroppar från skymning till gryning. Väldigt mysigt i och för sig. 

Bara det inte blir värre!

Frukost fick bli en brödbit med lite tubost på.

Vattnet var slut sedan igår kväll, men rejält kokat sjövatten går säkert alldeles utmärkt det med. Isté av något slag.

Alla kände vi av vetskapen om den långa vandringen som väntade oss.

Ingen ville dröja för länge med att komma iväg.

Vi tog en rejäl genomgång av kartan och beslöt oss för att vandra lite som vi ville. 

Leden beslöt vi för att tacka för oss och valde en mer lättspatserad skogsväg istället.

Blåbär har väl aldrig smakat så gott!

Med handen utsträckt i bergskanten vid dikesrenen fick man med sig några stora blå smarriga bär. Här behöver man knappast svälta.

Nackmusklerna värker och små gossben har trampat ner all sin kraft långt ner i skosulorna.

Det var en jobbig sista halvmil...

Många små pauser blev det.

Petade i oss de sista brödet och sista vätskeslurkarna.

Känslan av att närma sig bilen, närma sig målet var fantastisk!

Denna gossmor bar närmare femton kilo i dryga två mil under en tvådagarsrutt!

Känns rätt bra att veta att jag pallade :-)

Och min käre man sen, men minst ett par kilo mer. Och alla mina underbara gossar.....

Vi gjorde det! Vi klarade det!

Vår lilla kampsång :

"Vi har vandrat många mil,

och det har vi gjort med stil.

Benen bara går och går,

vi har grymma starka lår.

Vi har gått i flera timmar,

är nu trötta så vi svimmar.

Vill nu hem med våran bil,

inte vandra flera mil."

Det var en ömsom gråtandes och ömsom sjungandes gossfamilj som ramlade ihop framför gossbussen.

Men hur trötta vi än var.... så kände vi oss som vinnare!

Dagen D.

Uppstigning och stoppa magsäckarna fulla med havregrynsgröt och ägg.

Pirrigt och superkul!

Ställde bilen på sin plats och placerade var ryggsäck på sin rättmätige bärare. Satte dessutom en banan i handen på alla. Allt i rädsla av att ha för lite mat med oss.

Sen gick vi...

En lite märklig känsla att lämna bilen och bara gå. Veta att vi kommer inte tillbaka förrän imorgon.

Med kartans hjälp höll vi koll på leden och intilliggande vägar.

Till en början höll vi oss till grusvägen. Varför krångla in på stigen innan vi verkligen måste?

Och vi hann inte ens in på leden innan det började tjorvas i gruppen.

Konstigt, men så är det ofta.

Det gnälls och klagas när kroppen börja märka av tyngden och besväret.

Sen när det stabiliserats och vants in går det riktigt bra.

Vi gick med solen i ansiktet och vinden i håret.

Vandrade över grusväg, äng och berg.

När klockan närmade sig fyra började kraften ta slut på riktigt.

Dextrosolet var det som höll oss på benen. Och en och annan chokladbit ;-)

Vi bestämde oss för att slå läger vid nästa sjö.

Och den sista biten kändes som flera mil bara den.

När tältpinnarna slogs ner mätte vandringen ca 13km.

Men vi gjorde det! 

Kvällen var supermysig med tallbarrste, pinnbröd och fiskelycka. (Mest lycka för fiskarna, för de klarade sig undan)

Och vår stora Idol visade sig vara lille Dennis som med sina korta, treåriga ben bara trallade sig fram kilometer för kilometer!

Helt otroligt...

Sen var det endast natten kvar.

Sova i tält utan ihopsittande golv på en bergssluttning med en tuttandes liten....

Tja, lite sov jag i alla fall. Med blåbärsris bakom öronen.

Men oj så ofta jag vaknade av rädsla för inkommande orm....

Min älskade fyrfoting fick mig knappast tryggare. Han var så totalt utslagen att han skulle nog inte bry sig om så ett vildsvin knatade in genom duken ;-)

Gossarna sov ordentligt i varje fall. 

Och det är ju huvudsaken.

Det är lite häftigt hur kroppen går in i ett annat skede då man vet att mat och vatten inte finns i mängder. Den ställer in sig på svält.

Inte åt vi mycket, men inte var vi särskilt hungriga heller....

Man bara härdar ut.

Gossarna springer gärna mitt emellan fötterna på oss då vi med överkokade hjärnor kämpar med att organisera packningen.

Det är lustigt att det alltid ska vara likadant. Vare sig det gäller en enkel lite utflykt eller en längre vandring.

Vi som aldrig vandrat i mer än en dag kan ju knappast kalla oss packningskunniga för detta med övernattning.

Så det krävs lite tankekraft och funderingar....

Avprickningslistor av alla möjliga slag har printats ut. Så att vi glömmer något betvivlar jag. Det är väl snarare tvärtom som är problemet.

Vad kan vi klara oss utan.....