Dagen gick lunkandes fram. Hunnit ta det riktigt lugnt och haft en skönt ledig dag.

Hjälpt gossar med matteläxor på olika nivåer, allt från addition på lättare nivå till division med decimaltal. Det är kul att få jobba lite med hjärnan på det viset ibland. Och med de äldre får jag verkligen tänka till allt som oftast.
När det kommer till gymnasistens mattenivå så fattar jag ingenting. Det är långt över min förmåga. Ett språk jag inte begriper över huvutaget.
Rätt imponerande.

Fjortonåringen går ju i nian nu och ska börja välja gymnasieprogram. Vilket visar sig vara riktigt svårt. Han vet inte alls vilken väg han vill gå.
Och det blir ju svårt att försöka hjälpa till med valfunderingar då. När han är så helt planlös.
Med storpojken var det så lätt. Han hade sin plan utstakad sen han var fyra typ.
Men fjortonåringen har möte med syon snart, hoppas hon kan ge honom några bra tankegångar.

Det är svårt det där.
Jag visste bara att jag ville bli mamma. Och det blev jag. Sen visste jag inte alls utan har ju snurrat runt lite bland möjligheterna utan att fastna för nåt riktigt.
Men nu har jag ju hittat en plats jag trivs på. Nu gäller det bara att jag får vara kvar.

Förhoppningsvis får jag besked i veckan.

För två år sedan var löpningen mitt stora fokus. Jag hade haft siktet inställt på Lidingöloppet hela året och sprang lätt 17km på raken minst en gång i veckan.
Jag var i mitt livs form. Löpmässigt.
Dagen före tävlingen blev jag kraftigt förkyld och min astma därmed försämrad i samma omfattning. Att gå upp på övervåningen tog musten ur mig och jag levde med inhalatorn i handen. Det blev inget lopp.
Det blev en stor besvikelse.

Året därpå var judon mitt stora fokus. Tränade alla pass och extra däremellan. Jag siktade på gradering.
När hösten kom tog jag brunt bälte.
Löpningen hade jag naturligtvis bredvid hela tiden, men det blev aldrig några sjuttonkilometers rundor.
Däremot fick jag fler löparkompisar och vi gjorde ett stafettlopp tillsammans. Det var också jättekul.

I år har mitt stora fokus legat på styrka. Med inriktning på styrkelyft, det vill säga marklyft, knäböj och bänkpress. Jag har absolut inte några tävlingsambitioner på den fronten utan vill mer se om jag klarar av att nå mina egna mål - den egna vikten i samtliga moment.
Som en effekt av detta fokus har jag de senaste månaderna plockat bort så gott som allt annat. Det har blivit väldigt lite judo och väldig, väldigt få löptillfällen. Om några alls faktiskt.

Det har ju nu börjat göra sig till känna genom min astma som inte riktigt är överens med mina bortprioriterade konditionspass. Den har blivit sämre, mycket sämre.

Så jag funderade. Tänkte att något måste göras. En rask promenad borde inte slita så mycket på benen.
Sagt och gjort, jag klädde mig för en svettig sväng till fots och begav mig av med spotify i öronen. Laddad med inhalator, som jag aldrig behövde förr.
Målet var rörelse i 45-60 minuter.

Det tog inte många meter innan egot började gräma sig över pinsamheten att vara ute och promenera! Trots att jag tog långa snabba kliv som riktigt kändes bak i rumpa och lår.
Jag som brukar vara den som springer är nu bara ute och spatserar!
Jag höll bestämt hakan högt och trotsade mitt egna ego med tanken att jag vet varför jag gör det här och det finns en poäng med varför jag inte springer.

Det tog en kilometer. Sen sprang jag.
Men jag tog pauser. Många långa pauser av raskt promenerande.
Det kändes att det var helt olika muskler som jobbade vid löpning och gång. Så kanske var det bra att varva?
Hur som helst kom lyckoruset efter halva sträckan och jag njöt som jag inte gjort på länge. Det var en helt underbar sväng ute i friska luften!

Fick ihop rörelse i 48 minuter. Så målet blev ju nått.
Nu får vi se vad benen säger imorgon. När det är dags för knäböj igen.