Jag är verkligen kär i mitt gym just nu. Har svårt att hålla mig därifrån. Kanske blir så när man äntligen kommit över en skräckinjagande tröskel och märker att man faktiskt blir starkare och klarar av att jobba vidare i moment man trodde man fastnat i för alltid. En känsla av att alla vikter är möjliga! På sikt!

Idag tillät jag mig titta in i lekstugan en liten stund, gav mig själv tillåtelse att veva runt med lite lätta vikter bara för skoj skull. För att det är så kul.

Får se om det straffar sig imorgon på det riktiga passet.

Barnen samlar ihop sig inför träningens start. Ställer sig sida vid sida längs den långa kantlinjen på långsidan av dojon. De vet precis vad som gäller. När jag ser att alla stillat sig och kommit på plats viker jag in ena benet under mig och sätter mig på knä. Barnen tolkar signalen och följer mitt exempel.
Det ger fokus.

Judo är en underbar träning för barn. Det har en tydlig inramning med tydliga ordningsregler och en väl utarbetad värdegrund.
Vi pratar ofta om hur man är en bra träningskompis och varför det är så viktigt. Annars har man ju ingen att träna med och har man ingen träningskompis kan man ju aldrig träna och bli bra på judo!

Och kan vi påverka barnen att bli en bra träningskompis, påverkar vi dem säkerligen till att bli bra kamrater i vanliga livet också.

Med andra ord. Vi tränare tränar barn inte bara för idrotten, utan för livet.