För tre år sen skrev jag en text om varför jag blrv judotränare. Årtal och grader är ju förändrat idag, men grunden är den samma.

'Varför är jag tränare?

Jag är inte den mest kunniga tränaren på mattan och har inte alla tekniker klara för mig med kombinationer, kontringar och försvar.
Jag har inte levt med judo sedan barnsben och är långt ifrån uppvuxen inom kampsportsvärlden.
Men jag bidrar med något annat som väger nästan lika tungt...

Klubben startades för ca.sju år sen och jag var där, den allra första träningen. Äldste sonen fick för sig att vilja prova, då goda vännen var insatt i detta nystartande projekt och tänkte vara med.
Så där stod jag och lyssnade till Mattias, klubbens ordförande, första samtal till oss föräldrar, i en pytteliten kall lokal på loftet över en verkstadsanläggning. Och vidare stod jag där vid varje träning och kände adrenalinet pumpa i mina muskler då sonen och hans träningskamrater kampade på mattan. Då det startades en tjejgrupp i MMA var jag inte sen att haka på. Detta med kamp var verkligen min grej!

Klubben växte, fler söner hakade på, vi fick flytta till större lokaler och jag tog klivet in på judomattan och sen även in i BJJ'n.
Träningsgrupperna ökade ständigt i antal barn och gav tränarna fullt upp.
Vi hade tre judotränare, de bästa man kan önska, tre stora, starka och äkta kampsportskillar. Barnen älskade dem och de gav superroliga pass!
Fast behovet av fler tränare började kännas
och snart landade frågan hos mig. Skulle jag kunna tänka mig att kliva över till tränarsidan?

Tankarna började snurra.
Jag är ju inte den med jättestor judoerfarenhet eller stor tekinvana. Men som enda tjejen i en stor familj på åtta personer kände jag vikten av att visa att det inte bara är stora starka äkta kampsportskillar som tränar judo. Utan att det faktiskt finns små tjejer på mattan också!
Då tog jag beslutet att jag kan också bli tränare.

Klivet in på mattans tränarsida var jättespännande!
Plötsligt kom jag in på träningens baksida, med planering och pass-struktur. Jag kunde se detaljer i tekniker och på vilket sätt de lättast lärdes ut. Och att barn kan och orkar mycket mer än vi vuxna tror!
Däremot kunde jag också snabbt märka skillnader i föräldrars och barns förhållningssätt gentemot oss tränare, mot de stora grabbarna på tränarsidan och mot lilla mig. För det var olika.
I början visade det sig tex att en del barn hade ganska svårt att ta till sig mina instruktioner, eller att över huvudtaget sig mig i ögonen, så där fick jag riktigt visa vad jag krävde för bemötande. Men desto roligare då jag efterhand kunde känna hur respekten för mig ökade och hur vi till slut blev riktigt goda vänner - jag och alla barnen.
Grupperna jag har varit tränare för har varierat en del, från barnen i sexårsåldern upp till de som nu är fjorton, så jag kan nu säga att jag känner dem alla. Vilket är jätteroligt!
Jag kallar dem för mina judokids.

Så min roll är mer än att bara lära ut judo, det är även att visa att tjejer kan vara små och ändå starka. Att tjejer både kan träna judo och vara tränare. Och framför allt att tjejer också har rätt att kräva respekt och uppmärksamhet.
Detta inte enbart för att stärka tjejerna som kommer till klubben, utan även för att stötta killarna och deras världsbild.
Därför valde jag att bli tränare.'

Med armar som knappt orkar lyfta sig själva matar jag mig med ett hulkenlass av pastasallad med ägg och skinka.
Har lotsat mig själv genom ett rejält volympass nere i gymmet. Med stort fokus på kroppskänsla och teknik började jag nu en period av låga repetitioner, många set och mycket volym.
Kroppen är med min nervösa rygg inte beredd på någon tung träning nu, så därför börjar jag om istället. Var mycket försiktigt med allt som överhuvudtaget involverar ryggen det minsta lilla och bytte ut flera övningar till snällare positioner. Så med ryggen var det ingen fara.
Det kändes riktigt bra och mina armar är väldigt mycket tröttare än vanligt. Huvudövningen bänk lät jag gå ner i vikt och körde även den i samma repsantal som allt annat. Vilket känns läskigt! Kommer jag tappa all styrka nu?
Nu kör jag på med denna periodiseringsmodell ett varv och får utvärdera därefter.

Uppe vid kyrkan har redan lövblåsen börjat brumma. Gula fuktiga höstlöv viner omkring. Med ett leende blir jag hälsad när jag går förbi.
Eric Clapton sjunger för mig där jag går min promenad framåt. Har lämnat älskade barn vid skolan och har nu en hel förmiddag för mig själv.
Promenerar och känner mig igenom hela kroppen. Ryggen vill vara med. Viskar lite där smärtan förut satt. Yogan de sista dagarna har känts bra.
Jag kan ingen märklig tjusig yoga utan nöjer mig med solhälsningar och mycket framåtböjning. Det är riktigt skönt för ryggen och något jag ofta gör just därför.

Marken är blöt efter nattens regn. Det doftar alltid lika härligt.
Världen är som vackrast efter ett regn. Människan mår som bäst efter smärta.
'Det är alltid så skönt när det går över.'