Nyduschad med en kopp te sätter jag mig till rätta i soffan framför Grand Designs. Bullar upp mig med kuddar bakom ryggen i ett försök att minska värken. Den är konstant.
Har pratat med min kära kiropraktor, det är underbart att ha en trogen sådan, han har hängt med mig i drygt femton år. Han har följt mina turer med graviditeter, bäckenuppluckringar, träningar, tävlingar och alla andra galenskaper jag gett mig in på. Han känner min kropp och dess uppbyggnad, var jag är stark och var jag är svag och vet precis vad mina smärtor kan bero på innan jag knappt förklarat dem.
Idag berättade jag att min värk inte blir bättre av promenader och stretchning som de brukar, och direkt beskrev han var min smärta satt och hur den gick ner längs låret mot knät. Helt underbart att direkt bli förstådd på det viset!
Tyvärr är han ju inte den lättaste att få tid till, han är ju så duktig och fullbokad. Men lite tips och rekommendationer fick jag i väntan på besöket.
Alla borde han en kiropraktor som han.

Med Celine i lurarna trampar jag stigen fram. Blöta steg genom regnvått gräs och hala bergsklyftor. En ensam blåklocka hälsar mig och några vilsna vinbärssnäckor bereder min väg.
Åkrarna ligger tunga under den molntäckta himlen. Det är vackert. Så otroligt vackert.
Världen är vacker.

Tackade av barnen efter dagens judoträning, ställde mig upp och tackade av mina hjälptränare och klev av mattan.
Fram till mig kommer en mamma och berömmer mig alldeles enormt för min träning med barnen.
Säger att det är skillnad när jag har pass, att jag hör hemma här, att jag har så himla fin hand med barnen och att jag är så bra, helt enkelt.
Vad gör jag? Börjar så gott som lipa!
Börjar bortförklara mig och komma på en massa löjliga förklaringar till varför hon upplevde mig som en bra tränare. Som om jag måste komma med en ursäkt.
Varför kan jag inte bara lära mig att ta emot beröm och komplimanger och säga tack?!

Tack!