Min korg var betydligt lättare när jag traskade hemåt i skymningen. Mina älskade flipflops i skinn, som jag lever i sommartid, slappar till mig mot hälarna med jämna mellanrum. I övrigt är det tyst ute.
Jag och vännen tog en spontankväll på altan i hennes trädgård. Delade en flaska bubbel, några kex med ost och skivad honungsmelon.

Jag älskar spontanitet. Infall och plötsligt påkomna utflykter. Det är ofta dem som blir roligast. Man har inga förväntningar eller förutbestämda åsikter kring hur det ska bli. Det blir som det blir.
För det mesta helt perfekt.

Vi var med husvagn för många herrans år sen. Och att köra mot ett mål, men också se möjligheterna längs vägen är det bästa jag vet. Så spännande. Kan finnas guldkorn och häftiga platser bakom varje krön.

En gång for vi genom småland på väg mot skåne. Hade fyra små barn i bilen och pauserna kräver sina intervaller.
Förbi en liten håla vi aldrig hört namnet på. Osby. Ser en skylt om ett Lekoseum. Vad är det? Vi gör en paus.

Och den pausen glömmer jag aldrig.
Vi hamnade på helt rätt ställe, vid helt rätt tidpunkt.
På Brios lek-museum. Alla Brios leksaker och hela deras historia med mängder av lekstationer. En enorm tågbana att leka med och ett riktigt tåg att gå in i.
När vi trodde vi var klara såg vi en trappa till nedervåningen. Tänkte strunta i den. Men. Äh. Vi kollar.

Tomteverkstad.
Rörliga tomtar byggde Brios leksaker. Hur fint och spännande som helst.
Och sen hittade vi butiken med andrahandssortering till billig försäljning.
Det var det bästa stoppet vi gjort. Bara genom att chansa vid en vägskylt. På väg genom en obekant liten håla.
Osby.

Och nu vet jag ju.
BRIO - BRöderna Ivarsson Osby.

Vi styrde skutan straxt innan värmen blev hiskelig. Och vi sneglade på diverse badstränder. Men algblomningen flöt omkring överallt.
Vi rattade oss vidare. Hem.

Smäktande sitter jag i min solstol på altanens skuggade plats. Magen är mätt från den snabbt ihoprafsade lunchen, ostkorv och spaghetti, och jag njuter nu av en riktig kopp lyxkaffe. Nespresso. Vad annars?

Vår angöring denna båttripp var vid en klippa. En placering utan plats för stegen, vilket då krävde ett litet skutt ner från båten. Inget märkvärdigt. Inte långt. Bara ett lite dropp. Hopp.
Jag kände det nog direkt. Vid första ilandklivningen igår eftermiddag. Trippade ner och stegade uppför berget mot en skuggig plats fri från myror.
Det tröck till i svanken, i ryggradens nedre del. Det högg.
Min rygg som varit ganska bra ett litet tag efter hundra år av värk. Nu kände jag den bekanta känslan av obehag igen. Men. Jag fortsatte. Ignorerade.
Varje gång jag klev av båten återkom hugget i svanken. Ryggkotorna pressades ihop.
Och innan kvällen kom var ryggvärken ett rejält faktum.
Nedrans dret.

Idag ska jag hänga. Hänga i min chinsstång i vardagsrummet och få loss det.
Det positiva i kråksången är ju att jag nu fattar vad som gör ont. Måste vara kotorna i ländryggen som pressas ihop på något sätt.

Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Alldeles stiltje ligger vattnet. Inte en krusning går över ytan.

Sängen i aktern är ihoprullad åt sidan och vi har ställt upp bordet. Jag och maken vaknade först och har redan ätit frukost.
Solen står blek över båten och än så länge har inte den värsta värmen slagit oss.
Men det är tidigt ännu.

Idag står inte mycket annat på menyn än att vi måste hitta någonstans där vi kan bada, något vattenyta utan algblomning. Annars får vi styra denna skuta hemåt.
För att sitta på en båt och förgås av värmeslag utan badmöjligheter är olidligt.

Sippar på mitt kaffe och myser. Tar in den ännu svala luften mot min hud, lugnet, tystnaden.
På avstånd ser jag en motorbåt smyga runt i viken. Kanske på jakt efter badmöjlighet. Den lämnar snart i betydligt högre hastighet.

Undrar när resten vaknar?