Där ligger hon.
Hon som alltid funnits. Som axlade en viktig roll och klev in där ingen annan fanns. Som funnits där när det har behövts, hjälpt till när det har önskats. En stabil punkt under hela min uppväxt.
Nu ligger hon där. Framför mig.
Andas tungt och trött i en sliten kropp.
Hon vaknar. Och det är samma farmor.
Hon vet. Vi vet. Nu är det farväl.
Våra tårar rinner stilla.
Jag älskar dig så mycket.