Med magen mätt och nöjd glider jag ned i soffan. Barnen har försett sig med lördagsgodis och slunkit in till sina egna kammare. Huset är alldeles tyst och mörkt.
Maken är nere hos goda vänner och hjälper till med bygget av deras nya kök. Det är lätt när man kan sånt och svårt annars.
Jag njuter av ensamheten.

Lördagen börjar onekligen lida mot sitt slut men jag har ännu planer på att ta mig till en liten bjudning för klubbvännerna. Själv har jag varken tränat judo eller hållit i några pass de senaste månaderna. Och även om den första känslan är skuld inför detta försöker jag hävda min rätt till pauser emellanåt. Jag har bistått denna förening med så mycket kraft och timmar genom så många år att även om jag plötsligt försvinner under en längre period betyder inte det att jag är borträknad.
Just nu vill min energi läggas på annat. Lusten räcker inte till helt enkelt. Och så kan det väl få vara ibland?

Jag andas tungt där jag ligger i soffan. Trött och däst.

Ser foton på min farmor lysas upp i den enda ljuskälla i närheten. Tänk att hon är borta. Kan inte förstå.
Vi fick ändå ett bra farväl. Jag hann säga för tusende gången hur mycket jag älskar henne. Hur mycket hon betyder för mig.
I mina sinnen är hon ännu med mig. Kan se hur hon skrattar. Kan se henne le och lyfta de vita lockarna.

Mina sista ord innan jag lämnade henne för sista gången var ?vi ses?. Och det vill jag tro.
Vi ses.