Det har varit lite svajigt idag.
Så länge jag var på jobbet var det bra. Men sen när jag kom hem har tankarna varit svåra att styra och de har fått tårarna att trilla både en och två gånger.
Imorgon är det begravning.
Min älskade farmor.

Det kröp så i kroppen efter att jag var klar med middagsdisken så jag kände verkligen att jag bara måste ut och springa en sväng. Trots att jag gjorde det igår.
Och trots att goda vännen följde med mig igår kom hon med idag också! Bästa, bästa vän.

Kvällen har jag sen spenderat med systra mi, som kom sent efter de många milen, i tv-soffan. Skönt att ha henne här.
Mysigt. Men anledningen är det inte.

Jag är rädd.
Hur ska morgondagen bli.