Ryggen är något ansträngd. Knäna aningens blåslagna. Håret till viss del avslitet och själen fullständigt balanserad.

Med blåmärken över hela axlarna vilar jag i soffan efter dagens träningspass. Ett bra pass, med bra övningar, men mindre bra koll på de olika kroppsdelarna. Att det kan vara så svårt att få greppet om åt vilket håll foten ska, när armen ska åt det ena och häcken åt det andra....

Och i den här typen av träning är det ju något som måste nötas in i ryggraden. För tänka är ju knappast något en hinner med i fightens hetta...

Inte gick det bättre i familjen egen lilla längdhoppningsduell heller! Gossfar slog mig med hästlängder. Och de studsande små var inte långt från mina längder heller. Undrar om barn föds med inbyggd studs i benen?

Så klart blev det ännu mer allvar när gossfadervännen slöt sig till vår lilla hoppande skara! Vad är det med killar egentligen? Lek blir alltid tävling ;-)

Men efter gossSM i länghopp smakade det underbart ljuvligt med saffransbulle och kaffe!

Lille D, däremot, är bekymrad.

Han vill göra snöänglar. Ligger på det ljusa vardagsrumsgolvet och viftar med armarna och benen.

-"Titta, pappa! Så här gör man!" Och jag vet inte hur många gånger han mycket uppfodrande har frågat, för att inte säga ställt mig personligen till svars för, att snön inte ännu kommit. -"Var är snön, mamma? Den ska ju komma från himlen!"

Ja, detta väder kan man ju prata hur mycket som helst om. Men aldrig få några riktiga svar.

Efter ett par år av extremväder åt det kalla hållet, jämnar nu naturen ut det hela med extremväder åt det varma hållet.

För det är väl det naturen gör. Eller? Jämnar ut.... 

Det är väl därför vi bara har en hel hop med gossar. För att det var naturens sätt att jämna ut vår familjevåg. Eller nåt.

Yin och Yang, ni vet...