Så var det dags igen....

Svaga, svajiga stämmor låter oss njuta av nattens tunga fjät, till synen av fladdrande ljus och vita linnen med glitterband.

Långsamt tågar de in i den stora idrottssalen, med lååångt upp till tak, bara för att de sista metrarna rassla ur sitt led och i ett gytter strömma runt till de uppställda platserna vid pianot.

Söta är de.

Men tyvärr ger den enorma rumsytan inte någon extraordinär mysstämning. Fast vad gör det. 

Mitt i smeten står en liten näpen lucia. Händerna fast hållna framför magen och de batteridrivna ljusen i kronan svajande, inte av luftdraget, mer av de mindre stillastående benen. Ett litet nervöst, pirrigt leende, skänker hon oss emellanåt.

Min egen lilla stjärngosse står stadigt plcerad i ena ytterkanten. Söt som få, så klart i mina ögon ;-) Med det tjocka, långa håret som ramar in ansiktet och struten som formar det alldeles slätt böjt in vid käkkanten, för hans syn tankarna till Ted Gärdestad.

Imorgon är det lucia. 

Och det krävs nog mer än några vitklädda, skönsjungande sötnosar för att få till den äkta känslan.

Eller så är det just jakten på den, som sabbar alltihop!

Känslan sitter kanske inte i stjärnor, ljus, glitter, musik eller snö.

Kan hända finns den endast, och helt enkelt bara, inom oss.....