Med två små fötter mot magen avslutar jag denna dag. Med den ljuvligaste lilla varelse tätt intill mig lämnar jag vakenheten. Den lilla älskade som i dagarna blev sex månader stor! Smärtsamt fort går det. Ångesten är grym.… Att tänka tanken på att aldrig mer vagga en liten spädis i mina armar skär i bröstet. Vad är det för fel på mig…?

Hon kommer emot mig på gångvägen.

I en formlös jacka i obestämbar färg.

Håret hennes är även det i en färg svår att definiera. Helt klart är att det inte alltför nyligen gjorts ett försök att färga det i någon tuff färg. Men av de missfärgade utväxterna att döma var det aldrig särskilt lyckat.

Hennes gång är aningens lufsande och hon håller blicken som klistrad vid marken, med håret fallande ner framför ansiktet kan hennes sikt inte vara speciellt god.

Hon utstrålar en ångestladdad önskan om osynliggörande. 

Det känns lite som att färdas bakåt i tiden till en period då jag befann mig i samma tillvaro.

Jag möter henne varje dag och försöker alltid skänka henne ett leende. Men aldrig att hon vänder blicken uppåt. 

Instinktivt väcks en vilja inom mig att hjälpa henne.

Likt på hollywood-vis ordna hennes hår och kläder till det bättre. Få hennes lilla flickgestalt att med stärkt självförtroende resa sig stolt med blicken fäst framåt och med mod att möta dem hon passerar.

I samma andetag skäms jag......

Det ska väl ändå inte vara i det yttre självförtroendet kommer ifrån?!

Vad ska hennes hår och kläder spela för roll? Ingen alls!

Ändå är det ju så att vårt yttre ofta speglar vår känsla om oss själva. Eller?

Finns det en stor och stark inre trygghet och känsla av egenvärde spelar det mindre roll vad kroppen döljs av, personen lyser ändå av självsäkerhet.

Men någon som hyser en äkta kärlek till sig själv väljer ofta att visa sig värd mer än trasiga paltor.

Hmmm....

Att hjälpa någon med dåligt självförtroende görs nog bättre i att synliggöra denne.

Jag ska fortsätta le. Kanske försöka mig på ett "Hej!"

Rätt vad det är kan hända flickan svarar....

Larmet går och det är dags att slita sig ur sängen.

Jobbigt. Inte en yttepytte del av mig vill titta ut från täcket.

Gubben har redan klivit upp och jag hör hur han rumsterar runt i köket.

Bredvid mig slumrar två små sötnosar som helst får slumra en liten stund till.

Efter morgonens utsträckning av ryggen börjar jag så smått att vakna. Ramlar ur bädden och plockar med mig de framlagda kläderna och smyger ut till badrummet.

En liten Simon kommer trött nerför trappan. Färdigklädd och med tandborsten i munnen. Han vill ha hjälp med borstning.

Från övervåningen hör jag tramp av gossfötter.

Det är så skönt att de med egen väckarklocka själva kan få sig upp ur sängen, klä sig och göra morgonproceduren.

Mina duktiga små killar!

Väl färdigklädd häller jag havremjölk, ägg, linfröolja och banan i mixern och öser ner massa frysta hallon. Morgonens smoothie.

Av någon anledning får jag inte Simon och lille D att gilla smoothies överhuvudtaget. Möjligtvis att de kan slurpa i sig lite gjord på naturelle yoghurt och banan......men vill helst inte göra den på yoghurt...

Så rullar morgonen vidare och vi traskar iväg till skola och dagis.

Med solen sakta stigande bakom skogen känns även en trött och kall morgon rätt underbar.