-"Jag kan gå! Jag kan gå!"

Avslutningsscenen ur "Rännstensungar", originalversionen med Cornelius Wresvik i rollen som farbror Fahlén, är helt underbar!

Vet inte hur många gånger jag sett den. Men jag vet precis hur flickan låter, med darr på rösten, när hon försiktigt reser sig upp ur rullstolen och tar några svaga stapplande steg på det gröna gräset.

Samma känsla väcks det inom mig var gång ett av mina älskade gossebarn lyckas med något nytt de tar sig för.

Som nu; Simon har hjälmen på huvudet och sitter gränsle över sin lilla slitna blå cykel. Samma cykel som hans äldsta bror en gång rullat med.

Jag tar ett grabbatag om hans jacka bak i ryggen och säger åt honom att trampa ordentligt och hålla blicken fäst på kyrkan långt där framför oss.

Simon börjar trampa.

Jag märker hur hans balans är stadig redan med en gång.

Vi svänger längre ner på vägen och trampar tillbaka till vår brevlåda. 

-"En gång till" säger jag.

-"Jag ska lära mig att cykla idag" kontrar Simon.

Han trampar iväg. Stadigt.

Jag släpper. Han trampar vidare som ingenting......

Tio minuter senare startar han själv och cyklar iväg hur bra som helst. Till och med en sladd får jag se!

Tänk att jag varit med om denna nyupptäckta lärdom med tre gossar tidigare, och ändå likt förbaskat blir jag lika löjligt stolt!!

Med solen i ögonen skjuter jag vagnen uppför backen. 

Svetten rinner innanför tröjan och mina benmuskler vibrerar. 

Det riktigt känns hur endorfinerna sprutar inom mig! Lyckobubblorna spricker på löpande band av att röra sig i solen.....

Bakom mig springer vår fyrbenta vän ikapp oss och lille D vill att det ska gå fortare. Jag pustar att jag redan går så fort jag kan. Det är lite svårt att ta ut stegen med ett barn på ståbräda bakom vagnen.

Det må vara aningens kallare igen, men vad spelar det för roll när man får känna solen mot ansiktet!?

Gårdagens kick&box-pass fick abrupt ett något snabbare avslut än det var tänkt. Ett sms lät mig förstå att plutten var mer än lovligt missnöjd med tillvaron.

Slängde ner fötterna i skorna och for hem i brådaste rasket för att om möjligt kunna trösta lilleman.

In genom dörren, och jag hör hur han gastar, ser hans rödmosiga lilla ansikte och blöta kinder.

"Han är otröstlig, jag har försökt allt!" meddelar maken.

Tar plutten i min famn.

Tystnad. Direkt.

Hmmmm.....

Gubben suckar. 

Då var vi inne i den perioden då.