Orden vill inte… gaarrgghh! Tankarna spretar åt alla håll och jag försöker sopa ihop dem så gott jag kan. Gatlyktan utanför ligger i tjock dimma, tankarna rullar över någon scen ur Dickens, på tv föds barn per tionde minut, maken byter kvickt kanal, i famnen sover äntligen gnällig liten och tekoppen är tom. Kanske lika gott att krypa under täcket…

Tre gånger inom en meter vurpar lille D på morgonturen till skolan.

Isen ligger tjock som glaciären på gångvägen och det känns bra att kunna stödja sig mot vagnen.

Framför mig går skolgossarna. Tripp, trapp, trull. Per automatik går de sida vid sida i storleksordning. 

Kan inte låta bli att le....

Vagnen hoppar till när jag kör över en fastfrusen isklump och jag överger gångvägen för att ta mig över till andra sidan vägen.

Jag låter gossarna gå iväg före oss, de har ändå så svårt att vänta in oss hela tiden.

Mina stora grabbar.....

Snart behöver jag ju inte alls följa dem till skolan längre!

Tur att Simon börjar förskoleklass till hösten ;-)

Så att jag kan fortsätta mina promenader.

Tänk att jag då har fyra skolgossar!

Minns ännu osäkerheten vid det första blöjbytet på min älskade paleontolog.

Nervositeten över hans litenhet och hans pyttesmå ben. Skulle de gå av om jag tog tag i dem?!

Varje ålder är fantastisk. Och att se hur de växer, lär sig ta mer ansvar och blir förståndigare och självständigare är häftigt!

Det är ju glädjande att se hur de på eget initiativ ordnar med läxor och aktiviteter.

Kanske dyker det då upp en inneboende rädsla för att inte längre vara, om inte behövd, så inte önskas vara omsorgstagande. Att sen aldrig få vara så där mysigt kramig och gosig längre.

Inbillar mig att den närheten lever kvar längre hos döttrar....