Klippan känns sträv och varm under mina bara fotsulor.

Jag springer med lätta fötter över skrevor och platåer. Känner till varje bergsveck likt strecken i min egen handflata.

Skrapar ovansidan av foten när jag slarvar med stegen......

Jag har trampat på dessa klippor så länge jag kan minnas.

Lekt i bergskrevornas små vattenhål. Badat i vattnet nedanför och rott i viken intill.

Suttit i det lilla huset i skymningen, bastad och nybadad. Ätit stekt ägg med korv på färgglada melamintallrikar.

I skogen bakom har jag plockat blåbär och fikat paj. Slumrat i hammocken med min lilla mormor och njutit av vågornas skvalp.......

Med ett långt kliv kommer jag upp till platån högt ovanför havet.

Min alldeles egna lilla tankeplats.

Där sitter jag och drömmer med blicken släpandes i bakvattnet efter de enorma kryssningsfartygen.

Följer de seglande måsarnas färd högt uppe bland molnen.

Vet att trots att jag inte alltid kommer kunna njuta av min underbara tankeplats, kommer jag alltid kunna återkomma i minnet......

Lilla judogruppen

Som om en explosion smällt av mitt på köksbordet ser det ut där lille D har suttit.

Bjuden på gott fika blev han och åt med hela kroppen gjorde han.

Nu finns spår från hans chokladmuffins ända bort till köksdörren.

Bordet är så täckt av smulor att dess yta knappt är synbar.....

Socialt umgänge kan vara lite bristvara då man går hemma med barn i många år.

Bristvara i de fall det handlar om umgänge sett rent ur trevlighetsaspekten. Umgänge enbart på grund av att det skulle vara kul för mig som vuxen tjej/kvinna/gumma.

Inte för att jag är en mamma som ska träffa andra mammor, eller för att jag har barn som kan behöva få leka med andra jämnåriga jämlikar.

För där har jag varit duktig.

Sett till att mina små, även fast de gått hemma med mig på heltid de första fyra åren, ska få leka och träffa andra både jämn- och ojämn-åriga barn.

Men då det kommer till mig själv......

Det kan nog vara bra att få stöta på jämn- och ojämnåriga av annan orsak än enbart den gemensamma åldern på barnen.

Idag kom besök. 

Besök till mig och bara mig.

Trevligt var det :-) och prata fick jag.

Fast naturligtvis mycket om vårt gemensamma intresse - barn.

Med likgiltiga ögon ser hon mot mig.

Mot mig, inte på mig. Snarare rakt igenom.

Ansiktet ligger alldeles slätt och ögonen är likgiltiga och dessutom otroligt oskuldsfulla.

Inte rent naiva men ovetandes.

Ovetandes om livet härlighet.......