Nu letar jag golv.
Grunden till hemmet. Till inredningen. Till köket.

Att det ska vara plank är självklart. Furu vill jag nog.
Men den får inte bli gul. Så nog vitlaserad.

Får åka och kika runt imorgon.

Mellan hall och vardagsrum ligger kök och matplats. För att komma genom köket måste man gå förbi spis och diskbänk.
Jag har en kökspassage helt enkelt.

När jag lagar mat vill jag inte ha barn precis runt benen. Ok om de hjälper till, men då står de ju för det mesta stilla, men annars handlar det ju om passering på väg till el från köksbord/vardagsrum.
Ska jag sen ta ut något ur ugnen krävs en stoppskylt. För då tar jag ju upp hela gången.
Mycket irriterande!!

När vi flyttade hit var köket precis nygjort. Gick i rosa. Jag hatar rosa.
Men man river ju inte ner ett Puustelli-kök det första man gör när hundra andra saker har högre renoveringsbehov.
Att mannen gör kök, ni vet de snyggaste man kan tänka sig, gör ju inte saken bättre. Skomakar'ns barn och allt det där.

Men nu har vi bott här i drygt tio år så nu kanske det börjar bli godtagbart att byta ut det. Trots allt är det ju där vi spenderar de flesta av våra timmar.

Jag drömmer om ett lantligt kök.
Typ som de mannen tillverkar.

Drömmen vore ju en sån vedeldad spis. Men det blir det inte.
Däremot har vi en öppen spis med kassett som vi kunde byta ut mot något ännu snyggare. Nån kamin.

Jag har alltid tänkt mig ett ljusgrått kök med svart bänkskiva och mörkt golv. Har ju planerat och drömt om detta kök sen vi flyttade in.
Men nu har ju alla vitt kök med mörk skiva, så då känner jag att jag måste byta!
Funderar på mörkgrått istället. Med ljust golv. Trägolv. Plank.

Lite mer så. Typ.

Det viktigaste med vårt nya kök blir ju omplaceringen av det. Det ska flyttas helt till andra änden av rummet och in i ett hörn.
Där jag el mannen kan stå och fixa utan passerande och förbiträngande barn.

Snart. Snart slår nog drömmen in.

Judomattorna ligger redan iordninglagda på altanen när jag tar min morgonkopp.
Det är Hulken och hans lilla assistent Hulken 2.0 som kämpar med att brotta ner storebrorsan. Som tillhygge används dynorna till hammocken. Det går rätt vilt till.

Det kan gå rätt vilt till när grabbarna ska leka sina 'herren på täppan' lekar. Det kan bli rätt högljutt. Och oftast slutar det med att någon gör sig illa.

Det naturliga att göra som förälder är ju att bryta leken. Säga 'stopp'!
Men om man gör det varenda gång lär de sig ju aldrig gränsen för vad som är lagom och när det går över styr så någon skadar sig.
Visst är det en lärdom att jag som förälder visar var den gränsen kan gå. Men det vet vi ju alla att egen erfarenhet är bäst.
Att göra som föräldern tycker och lita på dennes kunskap håller ju sällan i längden. Speciellt inte som livet går ut på att revoltera mot just det. Att bryta sig loss och skapa egen kunskap.

Så jag tycker att barnen ibland måste få röja på bäst de vill för att själva lära sig.
Sen får man ju hålla koll på att det sker någorlunda rättvist mellan stor och liten. Jag skulle ju inte tillåta stor röja med liten hur som helst.

Ibland kan jag kasta in en kommentar om att 'snart gör någon sig illa'.
När det sen händer kan jag påvisa min erfarenhet och säga att 'det slutar oftast så när ni leker så vilt'!
Kanske ger det mer tillit till mig då. Att jag vet vad jag pratar om.

Nu blev det visst tyst här. Leken stoppades. Av dem själva.
Ja, så var det med det.