En bit ur mitt liv

Alla inlägg den 16 augusti 2015

Av Kattis - 16 augusti 2015 23:33

Ikväll har jag börjat plocka ner väggprydnader (Varför har man såna egentligen? De blir ju bara dammiga!), bytt plats på en bokhylla (Och blev riktigt nöjd med omplaceringen! Man flyttar möbler på tok för sällan!) och tömt en skänk (HerreminGud vad mycket prylar jag har!).
Så nu har jag kommit igenom hälften. Eller njae, en femtedel knappa...

Men det är kul att tömma kök!!
För det betyder ju början på ett nytt.

Av Kattis - 16 augusti 2015 16:15

Min artikel som publicerades för judoblogg.se för snart ett år sedan:

Varför är jag tränare?

Jag är inte den mest kunniga tränaren på mattan och har inte alla tekniker klara för mig med kombinationer, kontringar och försvar.
Jag har inte levt med judo sedan barnsben och är långt ifrån uppvuxen inom kampsportsvärlden.
Men jag bidrar med något annat som väger nästan lika tungt...

Klubben startades för ca.sju år sen och jag var där, den allra första träningen. Äldste sonen fick för sig att vilja prova, då goda vännen var insatt i detta nystartande projekt och tänkte vara med.
Så där stod jag och lyssnade till Mattias, klubbens ordförande, första samtal till oss föräldrar, i en pytteliten kall lokal på loftet över en verkstadsanläggning. Och vidare stod jag där vid varje träning och kände adrenalinet pumpa i mina muskler då sonen och hans träningskamrater kampade på mattan. Då det startades en tjejgrupp i MMA var jag inte sen att haka på. Detta med kamp var verkligen min grej!

Klubben växte, fler söner hakade på, vi fick flytta till större lokaler och jag tog klivet in på judomattan och sen även in i BJJ'n.
Träningsgrupperna ökade ständigt i antal barn och gav tränarna fullt upp.
Vi hade tre judotränare, de bästa man kan önska, tre stora, starka och äkta kampsportskillar. Barnen älskade dem och de gav superroliga pass!
Fast behovet av fler tränare började kännas
och snart landade frågan hos mig. Skulle jag kunna tänka mig att kliva över till tränarsidan?

Tankarna började snurra.
Jag är ju inte den med jättestor judoerfarenhet eller stor teknikvana. Men som enda tjejen i en stor familj på åtta personer kände jag vikten av att visa att det inte bara är stora starka äkta kampsportskillar som tränar judo. Utan att det faktiskt finns små tjejer på mattan också!
Då tog jag beslutet att jag kan också bli tränare.

Klivet in på mattans tränarsida var jättespännande!
Plötsligt kom jag in på träningens baksida, med planering och pass-struktur. Jag kunde se detaljer i tekniker och på vilket sätt de lättast lärdes ut. Och att barn kan och orkar mycket mer än vi vuxna tror!
Däremot kunde jag också snabbt märka skillnader i föräldrars och barns förhållningssätt gentemot oss tränare, mot de stora grabbarna på tränarsidan och mot lilla mig. För det var olika.
I början visade det sig tex att en del barn hade ganska svårt att ta till sig mina instruktioner, eller att över huvudtaget sig mig i ögonen, så där fick jag riktigt visa vad jag krävde för bemötande. Men desto roligare då jag efterhand kunde känna hur respekten för mig ökade och hur vi till slut blev riktigt goda vänner - jag och alla barnen.
Grupperna jag har varit tränare för har varierat en del, från barnen i sexårsåldern upp till de som nu är fjorton, så jag kan nu säga att jag känner dem alla. Vilket är jätteroligt!
Jag kallar dem för mina judokids.

Så min roll är mer än att bara lära ut judo, det är även att visa att tjejer kan vara små och ändå starka. Att tjejer både kan träna judo och vara tränare. Och framför allt att tjejer också har rätt att kräva respekt och uppmärksamhet.
Detta inte enbart för att stärka tjejerna som kommer till klubben, utan även för att stötta killarna och deras världsbild.
Därför valde jag att bli tränare.

Av Kattis - 16 augusti 2015 09:28

Inatt har jag drömt judo. Jag har drömt om hur jag ska planera kommande barnpass nästa vecka.
Till och med min sömn har jag vikt åt föreningen, åt klubben.

Vid åtskilliga tillfällen kan jag bli bestört och irriterad på människors egoistiska uppfattning om samhället. Hur vi ska serveras möjligheter och allsköns ting som helst då också ska vara väldigt billigt. Hur samhället ska göra våra liv lättlevda utan minsta bekostnad på vår egen tid.

Jag lägger ner timme efter timme för att bidra till att människor i vårt område ska kunna finna vår förening och klubbverksamhet givande.
Jag sitter och klurar på lekar, övningar, teknikträningar och passupplägg för att försöka kunna genomföra en så bra och så rolig träning för våra barn som möjligt.
Jag spenderar timmar på att genomföra mina egna pass och på att hjälpa övriga tränare hålla sina, vi vill ju alltid vara flera tränare på mattan samtidigt.
Utöver detta med passen så går det tid till tränar/styrelsemöten och helger för utbildningar.
Sen har vi alla tävlingar vi medverkar på då barnen ska coachas och läger vi försöker hålla och komma iväg på.
Och alla dessa timmar ger jag till min förening helt utan ersättning. Självklart!

För mig är detta inget konstigt.
Det är mitt sätt att bidra till ett bättre samhälle, en bättre värld om man så vill.
Det som är konstigt är medborgares krav, helt utan egen vilja till engagemang.



Jag och några vänner satt till exempel en dag och drömde om ett hinderbanelopp för barn i skogsmiljö. Varför fanns inget sånt?

Då skapade vi ett.
Men det är en annan historia.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards