Proppmätt och dundertrött pumpar jag kaffe intravenöst.
Ikväll är det sista delen av Hobbit-trilogin och jag gissar att jag klarar kanske hälften. Om jag får mer kaffe.
Idag hade jag lille D med mig ner i gymmet. Det är en upplevelse i sig. Som att befinna sig i ett livs levande flipperspel.
Han far från det ena till det andra. Drar lite rodd, gör några dips, ner i golvet för armhävningar och upp och dra latsdrag. Testar bänkpress, cyklar en stund. Både framåt och bakåt. Varför inte liksom?
Whoo...

Blir jag inte trött av mitt eget pass så blir jag det sannerligen av hans.

Åh vad jag längtar! Vad vi längtar!
Semester är jätteskönt. Mysigt och avkopplande. Man får tid att göra saker man aldrig annars har tid för. Eller ork till.
Men en resa. Det är lyx. Det är avstressande på riktigt!
Då är man verkligen ledig och behöver inte städa eller tvätta. Behöver inte laga mat.
Och eftersom vi alltid åker all-inclusive behöver vi inte ens tänka på vad vi ska äta, när vi ska göra det eller på vad det kommer kosta. Det! Är riktigt skönt!

Sist, i vintras, for vi till Taurito Gran Canaria. Alltid Gran Canaria. Det är lagom varmt och lagom dyrt.
Vi stannade en vecka. Det var så härligt.

Bjuder på en bild från en av fars sagostunder. De läser en Vikingabok

Hungern river i mig, trots min stadiga grötfrukost.
Det är frukostrast och jag har tagit med mig min shake och frukt ut till rökrutan. Inte för att jag röker, Gud nej!, utan för att jag behöver tystnaden och lugnet efter morgonens intensitet.
Det är lite mysigt att sitta här i svala morgonluften, äta min frukost nummer två, lyssna på flygplanen som lyfter och se passagerarnas kamp med resväskorna.
Jag jobbar på en flygplats med andra ord.
Ett väldigt roligt ställe att jobba på. Särskilt om man gillar människor.

En gång ingen gång. Tre gånger en vana. Eller?
För tredje gången följde (snart)fjortonåringen idag med mig ut på en liten sväng. Han lät bara meddela att han vill börja springa. Så var det med det. En vana alltså!
Duktig är han. Kämpar på och blir snabbt bättre. Jag anpassar min löpning så gott jag kan efter honom och ser till att hålla tålamodet stabilt. Bara vid ett fåtal tillfällen kan jag inte hålla mig, utan ropar lite pushigt på honom; 'Alltså, nu får du för tusan vänta lite!'
Morsan har inte en suck...

Eftersom jag har haft en inre vilja att få med mig honom ut har jag ju börjat försöka tänka ut något lockande med varje pass. Vilket ju gör allt roligare för mig med. Som det där med upplagda träningspass med intervaller i söndags tex. Och idag tog vi bilen till byns motionsspår och drog ett par rundor där.
Då vi bara har en distans att välja på får man helt sonika köra så många varv som känns bra.
Idag hade vi bestämt oss, eller jag, för två varv. Trodde det skulle bli nätt och jämnt fem kilometer. Det stämde inte. Blev bara precis tre.
Men det fick vara så.
Idag lät jag honom löpa iväg. På känsla. Annars vill jag bromsa honom eftersom han tenderat tidigare om åren att lägga i högsta växeln från start och sen dö mitt i.
Fast idag tänkte jag att han får väl göra det då. Och känna själv.
Hmpf. Inte dog han inte.

Hmmpf.
Går upp mitt i natten för att ta mig till jobbet. Tar fram min lilla packväska för att lägga ner frukost/lunch-maten.
Hu!
I den ligger något. Jag är inte så räddhågsen av mig, ser direkt att det är lego. Men mitt i natten när man är så där halvt ovaken blir det ändå otrevligt.
Fiskar upp legoscorpionen.
Packar vidare.

Detta med stryketräning gillar jag ju enormt. Eller jag gillar träning enormt. Punkt.
Men allt har sina baksidor.
När jag började köra styrka låg min vikt ganska stabilt på 60kg. Visionen var ju att klara den siffran, den egna vikten, i alla tre baslyft. Marklyft, knäböj och bänkpress.
Fast ju starkare jag blivit desto mer har jag ju vägt också. Nu ligger min vikt och pendlar mellan 64-65kg. Lite beroende på var jag ligger i månaden.
Och hur mycket jag än förstår att det är en naturlig bieffekt av styrkeökningen så finns det ju en banal sida av mig som känner lite missnöje med detta. Inte mer än att jag klarar av att hålla tyst på den delen, men ändå.
Så när jag nu tagit dessa underbara 60kg i bänk, min egen vikt, så är det ju en sannig med modifikation. Det var min egen vikt när jag började.
Sen finns en annan sidoeffekt av samma mynt dessutom. Kläder passar inte på samma sätt längre.
Tycker jag är M fortfarande. Men byxor går inte på mina vader och lår. Det krävs stretch. Så allt måste provas och testas före köp. Skjortor är omöjliga. För trånga över ryggen. Om jag inte vill gå i tält.

Fast allt det där skiter jag i.
Styrketräning är skitroligt. Att bli stark är skitroligt.
Träning är skitroligt. Punkt.

Paketen strömmar in till det stora grå huset. Det märks att skolstarten närmar sig. Nya ryggsäckar, idrottskläder och snygga gympadojor anländer på löpande band. Lite väl frekvent kanske om plånboken får bestämma. Men det ger sig.
Middagen undandukad, koffeinfritt kaffe upphällt och lugnet åter lagt sig över hemmet.
Efter ett par dagars ledighet kommer nu ett par dagar med jobb. Den eviga rullen är igång. Två veckor till skolstart och sen är det igång på riktigt.

Äldsta gossen börjar sitt sista år på gymnasiet och ser fram emot ett betydligt lugnare läsår än det föregående. Natur är ingen lek. Det är massiv kunskapsinmatning.
Femtonåringen drar igång sina gymnasiestudier på första året nu, valde Teknikprogrammet och jag ser med spänning fram emot vad det innebär. Han är väldigt konstruktiv och har lätt för att både rita och bygga ihop det han ser framför sig i tanken. Byggt enorma saker helt från egna ideer både i kartong och lego som liten. Så teknik känns perfekt.
Nästa gosse börjar nu åttan. En utåtriktad spelevink jag inte riktigt vet vart han vandrar. Men han har det sista året lärt sig konsten att plugga. Gjorde ett helt galet framsteg i ett ämne som inte riktigt är hans starka sida. Klev på en termin upp från E till B! Tycker jag var enormt imponerande! Det var bara tack vare ett ihärdigt pluggande. Starkt.
Sen har vi gossen som börjar sexan. Född sist på året är han alltid minst. Inte alltid lätt, men kämpar på. Tror det jämnar ut sig med tiden.
Lille D, som inte är så liten längre, börjar trean. Han är den snällaste som finns! Har åkt på så mycket däng från bråkiga klasskamrater när han klivit mellan för att skydda någon utsatt. En liten hjälte!
Han ska dessutom vara med i tv till våren, får se vad det blir av det. Håll ögonen öppna för SVT's 'Idag om ett år'!
Minsta plutten, The King E, börjar så äntligen skolan på riktigt. Första klass hägrar och nya ryggsäcken hänger redo, skorna väntar i kartongen och nyköpta gympakläder längtar ut till lite spring.
Ser fram emot ett nytt spännande skolår.