En bit ur mitt liv

Senaste inläggen

Av Kattis - 13 maj 2020 21:51

Livet spelar på mina nerver.

Vaknar nyfiket upp varje morgon. Ser med spänning fram emot varje dag. Vad för händelser kommer läggas inför mig den här dagen? Kommer någon ny att möta mig, eller kommer någon ge mig ett möte på ett nytt sätt?

Alla människor bär på så fantastiska historier. Häpnadsväckande händelser som innebor både sorg och ofantlig lycka.
Det är bara så sällan man får chansen att ta del av dem.

Jag tänker ofta att det vore häftigt att skriva en bok med allas olika livsöden. Som mängder av noveller.

Livet överträffar dikten.
Alltid.

Av Kattis - 11 maj 2020 18:41

Med fötterna på det grova ekbordet sitter jag i soffan och jäser efter maten. Kebab med pommes. Det är så himla gott.
Mättnaden bäddar in mig i en djup trötthet och jag riktigt njuter av myskänslan.

Kaffet på bordet är halvt urdrucket, men eftersom jag är färdigtränad och inte vill pigga på mig så där avsevärt, är det bara koffeinfritt i min kopp. Det är precis lika gott men utan risk för sömnrubbningar.
Om man nu får sånt.

Måndag idag. En bra sådan. Solen har lyst hela dagen, så även nu, fast det har varit rejält kyliga vindar. Varje rast har jag och min lilla följeslagare rännt runt över skolgården på jakt efter lite lä. Väl i lä har det varit ljuvligt att vara utomhus.

På dagens agenda stod sen löpning. Sjukgymnastens order gäller mjuk underlag. Och skogslöpning är ju något jag älskar.
Jag är egentligen i den veckan av mitt löpprogram som avslutas med en halvmara. I helgen var det planerat att jag skulle persa på 21km och komma under två timmar.
Men den planen flög snabbt sin kos när jag plötsligt inte tilläts springa på asfalt.

Jag hade bestämt mig för att be om hjälp med min rygg redan innan den började braka igen. Kanske var det lägligt att den ändå brakade i samma veva som jag skulle till sjukgymnasten på mitt första besök. För då fick hon ju se den i sitt sämsta skick.
Hade jag inte varit där och fått några direktiv hade jag ju varit igång och tränat precis som vanligt för länge sen. Men nu gör jag som hon säger. Är det mjukt underlag som gäller, så är det så.
Halvmaran får läggas på is.

Målet nu är att följa sjukgymnastens träningsprogram tills jag blir godkänd för att dra marklyft och träna tung styrka igen.
Målet nu är att bli hel. Hel på riktigt.

Om. Om. Jag säger OM det är möjligt.

Av Kattis - 10 maj 2020 09:58

Sitter med filten om benen och solen i ansiktet, nedsjunken i den sedvanliga brassestolen och ser tolvåringen värma upp med sina lagkamrater. Matchstart om tio minuter.

Det är riktigt skönt. Rofyllt med fågelkvitter i bakgrunden och inte särskilt många föräldrar längs kantlinjen. Blir en härlig förmiddag.

Fotbollsspelaren vaknade pigg och glad och tycktes se fram emot denna speldag. Kunde inte se några tecken på nervositet alls. Glatt pladdrade han på som vanligt. Skönt.

Nu ska jag hälla upp en kaffe, ta en banan och njuta av spelet.

Av Kattis - 9 maj 2020 09:01

Liten krånglar för att få på sig fotbollsstrumporna. De är långa och han får trixa en stund innan de är på plats. De sitter nästan som ett par strumbyxor på hans korta ben. Han är inte så stor men får snällt ha den allmänna modellen på lagkläder som föreningen köpt in. Med shorts på blir det ändå som långbyxor, så han behöver inte frysa.

Solen skiner och det är ett fasligt kvittrande på fåglarna här ute. Sitter på altanen med magen mätt på havregrynsgröt och kaffekoppen i handen. Det är en skön morgon.
De sista två nätterna har jag haft svårt att sova, men ändå vaknat pigg före klockan. Det är nåt med den där månen. Säga vad man vill.

Måste straxt gå och ordna mig en termos att ta med till matchen. Jag måste ju ha nåt att pyssla med. Och en frukt.
Imorgon spelar tolvåringen sin första match för säsongen. Han andra över huvudtaget. Han får ångest av åskådare har jag insett. Men i dessa tider får det ju inte vara några, tänkte jag, och försökte lirka lite med honom. Till slut valde han att vara med och spela.

Kanske att jag knuffade honom in i det beslutet, men om han inte kommer över denna obekväma känsla som tolvåring, när ska han då göra det? Så imorgon måste det bli jätteroligt. Fast jag får inte hylla och fira för mycket. Egentligen inget alls.
Att vara med på match är ju inget speciellt. Inget märkvärdigt, inget att känna ångest för.
Det ska vara som vilket spel som helst.

Hoppas det nu inte kommer någon publik eller föräldrar. Och att de som kommer är tysta.

Av Kattis - 8 maj 2020 22:32

Försöker bita mig i läppen och hålla tungan rätt i mun samtidigt som jag med desperat fokus försöker hålla koll på att höften hålls rak. Svanken ska vara neutral, naveln sugas in, höften rak och knät pressas utåt. Och så ska jag lyckas balansera på ett ben och hålla emot gummibandet med den lyfta foten.
Det är skitsvårt för mig. Att stå på vänster och lyfta höger är otroligt mycket lättare än tvärtom. Höger knä vill bara falla inåt.

Nästa övning gäller att hålla svanken nedpressad och dippa tårna i golvet. Ska göra tio repetitioner. Klarar fyra med kontroll.
Och jag vill göra med perfektion. Som sjukgymnasten beskrivit.
Så små rörelser som får mina muskler att totalt haverera. Fullständigt vibrera av anspänning.

Jag har idag varit på återbesök hos sjukgymnasten och fått några nya övningar. Övningar som verkligen plockar fram mina sämsta sidor. Visar hur totalt värdelös jag kan vara.
Det är jobbigt att se och förstå. Roligare att träna på det jag är bra på.

Men om man börjar på botten kan det ju bara gå åt ett håll. Uppåt. Och jag ska försöka tänka att dessa övningar som jag är så värdelös på, ska bli mina favoriter. Mina show off-övningar. Jag ska vilja bli proffs på dem.

En roligare sak är att jag fick tillstånd att börja springa igen. Men på mjukt underlag.
Så imorgon ska jag ha en härlig lördag.

Av Kattis - 7 maj 2020 22:02

Solen sänker sig bakom skogsbrynet. Luften doftar fuktigt av kylig vårkväll. Lite jord. Lite asfalt.
Våra steg är raska. Och tystnaden avslappnad. Det är skönt att få sällskap på kvällspromenaden, trots att vi vandrar i tysthet. Ibland är det njutbart att bara vara i varandras närvaro.

Vi har levt tillsammans i tjugofyra år. Det är lång tid. Fast kort i evigheten.
Vi träffades när jag gick andra året i gymnasiet och han låg i lumpen. Och våra liv flätades samman på det mest naturliga sätt.

Våra steg är synkade och vi rundar kröken där vägen tar sig över ån. Passerar ett vackert hus och hamnar i samtal över drömmen om ett litet hus. I Italien.
Vi har alltid haft drömmar. Fantasier om framtiden. Mål för livet.
Kanske det hjälper oss framåt. Genom stunder av tristess och grå vardag. Sånt som kan nöta hål på vilket förhållande som helst.

Ett hus i Italien. Tänk att få sitta med sin kärlek på en terass i solnedgången. Äta gott bröd och dela en flaska vin.
Bli gammal i Italien.
Med sin bästa vän.

Det är en dröm.

Av Kattis - 6 maj 2020 21:29

Lydigt ligger jag på golvet och gör mina bakåtböjningar. Helt enligt sjukgymnastens beskrivning. Det känns lite ömt. Men samtidigt väldigt skönt. Jag går väldigt lågt. Känner in ryggen och är noga med att kunna slappna av ordentligt i toppläget. Efterhand kommer jag lite högre.

Redan igår var det stor skillnad på ryggsmärtan. Nästan så att jag spontant skulle säga att den är bra. I vanliga fall hade jag gått ner och gymmat som vanligt. Sprungit i normal intensitet.
Fast ryggen är ju inte bra. Jag kan inte ta av mig strumporna utan att det gör ont och jag måste krumbukta härsan och tvärsan för att hitta läget som gör rörelsen minst obekväm.

Nu har jag bett om hjälp och kämpar för att hålla mig till reglerna. Fast hon sa ju inte att jag inte fick...
Jodå. Några direktiv fick jag. Förutom de rörelser jag skulle göra flera gånger om dagen var ordern att inte göra några framåtböjningar alls. Ibland måste man ju, men som regel inte.
Sen skulle jag hålla mig till mjukt underlag.

Jag har låtit bli att springa något. Men raska promenader har jag tagit både igår och idag. På elljusspåret och in på skogsstigarna. Och jag älskar ju att vistas där, så det är ju mysigt. Fast jag gillar ju när det går fortare än gångtakt. (Idag råkade jag nog småjogga vissa partier där man bara inte kan låta bli) (Men, schhy, säg inget)
Jag kan ju alltid lura mig själv genom att byta om till träningskläder och låtsas att jag tränar. Ett par tights kan göra underverk för känslan.

Imorgon är det torsdag.
Undrar hur ryggen mår då. Måndag var lite bättre än söndag. Tisdag var lite bättre än måndag. Onsdag var lite bättre än tisdag.
Så om vi fortsätter så här blir det väl kalas till slut.

Kalas. Det låter trevligt.

Av Kattis - 4 maj 2020 12:55

På en klippa klädd med vitmossa sätter jag mig försiktigt ner. Med gråtmusik i lurarna och tårar på kinderna sjunker jag ned i ett hav av känslor.

Efter att brutit ihop över min rygg fullständigt under gårdagen. Då jag var knappt rörlig och smärtan högg mig i bitar. Så har jag idag känt att det värsta är över och jag är nästan på det som för mig kallas det normala planet.

Jag hade den oändliga turen att få en tid till sjukgymnast redan nu på morgonen. En annans avbokning blev min lycka.

Att ha gått med en rygg i obalans under tio år utan att be om hjälp var för sjukgymnasten oförståeligt. ?Hur har du kunnat marklyfta alls med den här ryggen??
?För att jag vill.?

Hon tröck och testade mig ståendes i lite olika vinklar, men musklerna var så spända, och jag så rädd, att de bara vibrerade av anspänning.

Varför ber jag aldrig om hjälp?
Jag litar inte på folk. Inte på läkare, inte på professorer, inte på nån. Jag är alltid beredd på att behöva strida för att bevisa nåt.
Och jag har lärt mig leva med min rygg. Sex graviditeter gör att man vänjer sig. Så småningom lär man sig parera.

Förutom när de värsta dipparna kommer. Och det gör dem ju. Med jämna mellanrum håller inte ryggen ihop längre. Brakar.

Det jag fick förståelse för idag var att då min rygg kollapsar, som jag säger, då har jag fått ett diskbråck. Som nu.
Men sjukgymnasten en plan. Vi måste börja om. Min rygg måste stärkas upp bättre inifrån och jag har fått några övningar jag ska göra rätt ofta och sen ska jag tillbaka på fredag. Då ska vi gå igenom en mer ordentlig träningsplan.

Så varför dessa tårar? Varför alla känslor?
Jag ber aldrig om hjälp. Så när jag gör det. Och blir sedd. Någon som förstår och vill ordna till.
Det känns. Bra.

Kanske törs jag känna tillit denna gång.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se