En bit ur mitt liv

Senaste inläggen

Av Kattis - 23 juli 2020 08:29

Tisdag fortsätter.

Jag är en sån där person som glömmer saker väldigt lätt och kan kanske uppfattas tankspridd. Men jag lever i nuet. Är väldigt bra på att verkligen ta in det som pågår just nu. Koncentrerar mig på det jag gör.
Och i bilen på väg till Nimis sitter jag och suger i mig känslorna, fotomemorerar vyerna och knackar mig själv på axeln. ?Du är här nu. Det är nu det sker. Njut. Njut. Njut.?
Och jag njuter. Hela dagen. Mitt hjärta dansar sig fram bland stenigt branta leder, själen sjunger sig upp längs de kala bastanta bokstammarna. Det är så vackert. Jag är så lycklig.

Jag går sist. Då kan jag se hela min älskade flock traska där framför mig. Se de söta ungdomsparen gå hand i hand, se min högaktiva tolvåring fladdra runt och babbla med allt och alla, sprida sin glödje med sin busighet till alla som råkar komma nära.
Jag går där bak och bara ser på dem. Ser hur de faktiskt valde att få följa med på denna vandring. Valde att få umgås.

Vi vandrar först ner till Nimis. Hänförs av detta häftiga bygge som skapar nyfikenhet hos varenda en. Från yngsta till äldsta. Att få tränga sig fram och igenom detta drivvedsverk är jättespännande. Och vackert.
Alla fotar. Det tar jag som ett gott betyg. De känner värdet i denna utflykt.
Men jag vet att vi ska upp igen.

Det är som brantast längst ner. Men jag hävdar envist att det är lättare att gå upp, bara jobbigare.
Att gå ner är svårt, lätt för att halka, glida neråt. Benen måste ta emot hela kroppens tyngd för varje steg, tills musklerna darrar av ansträngningen.
Att gå upp är lätt. Tyngden ligger framåt och halkrisken blir därför minimal. Men det är jobbigare konditionsmässigt.
När vi kommit halvvägs upp är de flesta jättetrötta och minstingen arg. Tänker bygga hus här. Han flyttar in. Vill inte, kan inte, gå längre.
Men tänk vad vi fått se, försöker jag. Om man vill se och uppleva häftiga saker måste man vara beredd på att kämpa lite.
Nej. Han håller inte med. Nimis har plötsligt minimerats till en obetydligt brädhög. Inte värt, säger han.

Jag vet ju att det snart planar ut sig och när vi väl kommit upp och fått gå lite nerför kommer kraften tillbaka. Vet också att detta var ju bara början. Bara en instickare. Själva vandringen har inte börjat än.

Vi dricker massor och några äter ett par mackor när vi återvänder till bilen. Själv är jag redan lunchhungrig och slukar en ost och skinksmörgås. Jag som håller mig ifrån bröd i vanliga fall, njuter av det desto mer på resor som den här. En macka är så lätt att göra både lunch och mellis av.
Sen styr vi om våra bilar för att ställa dem högre upp på Kullaberg, för att få en lagom vandringssträcka runt fyren.
Vi hittar perfekta platser och lyckas till och med göra ett toastopp innan vi beger oss ut längs leden igen.

Vi vandrar vidare.

Av Kattis - 22 juli 2020 11:32

Hotellfrukost. Lyssna till ordet. Hotellfrukost.
Är det nåt som är lyx så är det just hotellfrukost.
Den måltid jag längtar mest efter under en semestertripp är morgonmålet. Speciellt då vi bor på hotell.
Frukostbuffe på hotell med färsk juice, nybakat bröd, äggröra och bacon, mängder av olika pålägg och grönsaker. Paprika på ost och tomat på någon lyxig skinka.
Gott kaffe och juice på blodapelsin och morot.
Ahhhh. Hotellfrukost.

När vi gick upp tisdag morgon på Scandic hotell i Helsingborg för att äta vårat ordentliga mål, som skulle få oss att klara hela dagen full med vandring, fick vi inte någon hotellfrukost.
Nej, på grund av denna coronaepedemi hade vi blivit rådda att boka frukostboxar. Eftersom de endast tillät gästerna att gå fram en och en till buffen för att ta åt sig av frukosten. De berättade att det blev en väldig kö. Femhundra pers som vill ha frukost, som får hämta en och en.
Suck.

Jag säger det med en gång. Jag är ofantligt trött på denna hysteri.
Hur vore det om alla dem som är i riskzonen och som är rädda höll sig hemma, så kunde resten av samhället rulla på som vanligt. En vältränad, hälsomsamt levande och frisk person som får covid får ofta endast som en kraftig förkylning.
Men. Det skulle jag väl inte ha sagt. För det får man ju inte säga. Fy på mig.
Blä.

Jaja. Tillbaka till frukosten.
Vi fick jättefina frukostboxar med yoghurt, musli, bröd, pålägg, juice och kaffe. Så det var fint och gott. Men att trängas på hotellrummet och smula ner var mindre roligt. Speciellt eftersom det inte städas nu för tiden, bara vid gästbyte.

Bilarna rullade iväg vid nio, precis enligt mitt planerade dagsschema. Ryggsäckar fullpackade med köttbullemackor, drickor och äpplen och fötterna klädda med bra skor styrde vi mot dagens första etapp. Nimis.
En gång i tiden då barnen var små var skåne ett årligt resmål varje sommar. Då vi hade husvagn. Då bodde vi alltid i Mölle och vandrade på Kullaberg.
Nu är det tio år sen vi sålde husvagnen och minst lika länge sen vi var här. Men jag har längtat, så många år som vi sagt att vi ska ta oss hit. Och gå ner till Nimis.

Äntligen är vi på väg.

Av Kattis - 20 juli 2020 10:26

Regnet smattrar mot rutan och i bilen är det alldeles tyst. Mannen rattar oss söderut med ljudbok i öronen, själv har jag boken i knät.
Bak sitter de tre små grisarna, varav minst en sover. Vi startade ganska tidigt, men inte i ottan. Ändå är någon liten trött. Det är sövande att åka bil.

Vi är på väg mot Skåne. Helsingborg, Höganäs och Mölle. Kullaberg. En av Sveriges vackraste platser. Vi ska vandra.
När beslutet togs och lades fram för familjen var jag beredd på att de två paren, 18- och 17-åring med flickvänner, inte skulle vara intresserade. Jag var tydlig med ändamålet för resan. Vandring.
Döm om min förvåning när alla ville följa med. Tyvärr jobbar ju den äldsta, den stackarn fick ingen semester alls i år. Mer än någon vecka innan högskolan startar.
Men de andra ungdomarna ville med.
Och de tre små grisarna (som inte är så små längre(14/12/10)) har inget val. Sorry.

Vi fick helt enkelt packa ihop oss i två bilar, fylla dem med vatten och frukt, och rullade sen hemifrån straxt innan nio.
De två paren åker tillsammans i en egen bil. Säkert med en ungdomlig känsla av frihet och smak av vuxenliv. Härligt.

Och nu flyter vi fram här, längs Vätterns strand, med regnet strilande mot rutan.
Njuter.

Av Kattis - 18 juli 2020 18:32

Känner mig misslyckad och otränad. Som att jag borde ge mig ut och springa. Som att jag behöver röra på mig. Att jag rört mig för lite.
För jag sprang bara 20 kilometer idag, skulle sprungit 25.
Det är sjukt. Psyket är ibland rent ut sagt besinningslöst. Mer än lovligt galet.
Suck.

Gårdagen avslutades hos goda vänner. Med ännu godare ostar och kex framdukade och konstant påfyllda. Likaså det fruktiga och läskande vinet. Glaset var sällan tomt.
Det var gott och mysigt. En kombination som lätt gör att man unnar sig. Lite till. Lite mer. Och för mycket.
Missförstå mig rätt, vi drack inte till någon berusning men magen blev full och sinnet lätt.

Klockan var precis midnatt när jag tungt la mig till rätta på madrassen. Tanken gav mig själv en välförtjänt sovmorgon, men det gjorde inte kroppen. Klockan åtta slog jag upp ögonen och kände sinnena krypande vakna till liv.
Jag hade hela tiden mitt schemalagda distanspass i huvudet och visste samtidigt att dagen skulle bli varm. Ändå beslöt jag mig för att ge mig själv en lugn start på dagen och inte ge mig ut innan jag var riktigt redo.

Gav mig iväg vid tio. Kände värmen dra åt sin svångrem om min kropp och bestämde mig för se det som en utmaning. Ett lugnt långpass på 25 kilometer i gassande sol. En utmaning.
Kapade upp min distans i 5 km-etapper, som jag brukar, och lade in gång- och drickpaus efter varje etapp och energituggisar efter varannan. Så var min plan.

Efter två etapper, 10km, var jag redo att lägga ner. Det var varmt, jobbigt och rejält tröttsamt. Hade lyssnat klart på en sommarpratare från P1 och tyckte inte att det var roligt längre. Var det så här jobbigt nu och jag hade tre etapper kvar. Hur skulle jag orka.
Jag bestämde mig för att ta en energituggis, gå lite extra och sen köra den tredje etappen. Skulle jag efter den inte vilja mer gav jag mig själv tillåtelse att ringa efter hämtning.

Körde den etappen med peppande musik och fick tillbaka lite kraft. Tog en ännu tuggis och satte igång ett nytt sommarprat. Jag tar en etapp till, bestämde sig nån del av mig som lyckats ta makten för tillfället. Resten av mig ville bara lägga av.
Det var varmt och solen gassade. Det var ytterst få bitar som hade någon skugga att erbjuda. Tack och lov för kepsen.

När jag klarat av fyra etapper, 20km, påbörjade jag den sista, vilken tog ännu en sväng bort från hem. Med ryggen mot hemmet var det som att något brast inom mig. Hittills hade jag i alla fall sprungit hemåt. Men det här, att vända åt fel håll och ge sig av ifrån mitt efterlängtade mål. Det var bara för mycket. Det gick inte. Där tog pannbenet slut.

Tjugo kilometer kom jag. En stekande dag i juli.
Men jag failade fem. Det var fem kilometer för lite.
Misslyckad.
Sjukt.

Av Kattis - 17 juli 2020 13:35

Börjar min dag med att bocka av min träff med de fria vikterna nere i källargymmet. Gör det jag ska, på den tyngd jag önskar, utan vidare knussel och är klart på timmen. Effektivt och tillfredsställande. Check på den.

Sen dess har jag spenderat dagen vid poolkanten med boken. Den med de jobbiga orden. Men nu har berättelsen börjat och det hemska bitarna tagit slut. Skönt att bocka av det värsta kapitel ett.
Läsvärd. Än så länge. Nora Roberts brukar vara det.

Vattnet i poolen är varmt. Knappt svalkande och vi ser till att sänka värmen.
Ligger ömsom i sol ömsom i skugga och suger i mig känslan av sommar. Det gäller att passa på. Dessa dagar är få.
Få. Men idag är det sommar.

Av Kattis - 16 juli 2020 10:43

Min hand täcker sidan i ett desperat försök att dölja texten. Ögonen tvingas leta sig runt fingrarna för att hitta orden. De är hemska. Fruktansvärda.
Blir tvungen att pausa och titta ut genom bilfönstret med jämna mellanrum för att inte kräkas.
Mannen ber om hjälp med en bit papper och jag fräser ilsket åt honom, mitt i en känslomässig storm skapad av litteratur i vidrigheter.

Vi är på väg mot ett turistmål. Dag fyra blev en dag för utflykt. Trevligt så här i sommarsverige. En tripp till vatten, båtar och glass med goda vänner en solig dag i juli.
Med mig har jag denna veckas läsning, en bok av Nora Roberts. ?Förövarna?.
De första kapitlen beskriver våldet mot barn och familj. En makes besinningslösa misshandel och maktmissbruk mot sina nära.
Det är så vidrigt att jag döljer orden för mig själv. Andas. Kommer tillbaka till verkligheten. Pausar.

Någon som misshandlar de som är i beroendeställning, som slår eller psykiskt vanvårdar sina barn. Borde vara livstidsstraff på det. Med dagliga piskrapp.

Läser vidare.

Av Kattis - 15 juli 2020 21:28

Tre dagar.
Själv har jag legat och myst med bok efter annan i flera veckor. Tagit det lugnt. Haft det skönt och gjort lite vad jag vill. När jag vill.
Haft sommarlov helt enkelt.

Men nu. Tre dagar har mannen haft semester och jag är helt slut. Färdig. Behöver semester. Från hans semester.
Tror han får börja jobba igen helt enkelt.

Första dagen gick åt till att gräva upp hela baksidan, byta hela avloppsutloppet och planera och strukturera om en ny gårdsplan där viltväxande gräskullar och skrothögar varit.
Det blev bra. Inte tu tal om saken. Otroligt snyggt och välordnat.
Men det tog precis hela dan. Ingen sovmorgon där inte.

Nästa dag fortsatte i samma stil. Storstädning av det som flyttats från baksidan. Katten på råttan, ni vet. Rensning å det grövsta. Ett övertungt släp belamrat med sopor av alla de slag. Totalt osorterat. Till tippen.
Trä, plåt, ris, farligt avfall, gammal brevlåda, hummertinor och uppgrävda lik.
Kanske inte riktigt. Men en salig blandning var det.
Tack och lov har de sommarjobbare på soptippen, tacksamt tog vi emot hjälp med tömningen. Till slut var det bara miljontals tvestjärtar i botten av hela släpet kvar. De sopade vi av och slängde i kompostcontainern. De kan gott få sommarjobba lite de med.

Idag har det åkts seightseeing kors och tvärs i landet längs de slingrigaste av vägar i jakten på något att fylla denna nya gårdsplan med. Vad är vitsen med en tom yta liksom. Det som rensas ska snabbt fyllas med nytt vet ni. Livets gång. Typ.
Därefter blev det påfyllning av skafferiet också. Det ekade obönhörligen tomt. Med åtta ungdomar i huset gör det det rätt fort. För de är ju åtta nu för tiden. Vet inte hur det kom sig, men i en stor familj är det lätt att nästla in några till.
Fast det är ju mysigt.
Och jag är inte ensam tjej längre. Nu är vi tre.

Men som sagt.
Tre dagar semester och nu är jag helt slut.
Får se vad som händer dag fyra.

Mina morgonstunder.

Av Kattis - 9 juli 2020 14:49

Är jag galen. Eller bara allmänt knäpp.
Ingen ungdom precis. Livet ligger rätt bra just nu. Ordnat. Lite knöligt ibland, men inget som inte ett avskakat överkast kan räta ut.

Vad ska jag bli när jag blir stor? När ska jag bli det? Stor.
Jag som var stor när jag var femton. Full av erfarenhet och tyngd av kunskap. Men inget som kunde räknas i högskolepoäng. Bara livet.

Som nittonåring, på nytt jobb i ny stad på en helt ny del av kartan, utbrast min mycket äldre kollega att ?du låter ju som en erfaren femtioåring när du pratar!? Ja. Ibland kände jag mig så. Mitt liv har alltid legat i framkant. Före.

Tillbaks till mina förvirrade tankar.
Jag har just avslutat två ganska krävande år i arbetet. Det har inte varit lätt och inte ens gått alltid som jag vill, men det har gett mig insyn i hur det kan gå till bakom kulisserna. Hur det ser ut vid ratten och hur många mössor en människa kan använda sig av i sin roll som utövare av ett yrke.
Vilken hatt passar bäst idag?
Absolut inte bara av ondo. Nej. Inte alls. Alla i ett sammanhang mår bra av att man anpassar sig. Byter mössa.
Fast inte vänder kappan efter vinden. Inte jämt i alla fall.

Hur som.
Förvirrat.

Jag vill lära mig mer. Få större kunskap i att hantera svåra situationer, lösa konflikter och ro iland samarbeten mellan hem och skola.
Förstå människans beteende och det kalejdoskop av känslor som styr hennes agerande, som vid första anblicken kan tyckas så anmärkningsvärt korkat och fel. Jag vill begripa vad som får föräldrar att göra på ett sätt som pedagogerna i skolan menar är helt fel. Hur kan deras åsikter om samma barn och samma situation gå så vitt isär? Och hur kan man reda ut vem som har rätt?

Nu har jag jobbat bredvid lärare i två års tid och det jobb de gör, det engagemanget, det är helt galet vilken energi som krävs. Att de orkar är helt otroligt.
Det gör de ju dessvärre ofta inte så länge.
Jag skulle aldrig orka vara lärare.

Men. Det kanske ändå är rätt väg att gå. För att nå till andra sidan. För att hitta rätt väg till den kunskap jag söker.

Man lever bara en gång.
Ska jag ge det en chans?

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se