Det började vid åtta imorse. Och höll på ungefär fram till lunch. Jag fick nästan panik.
Nu är det mars och det sista jag vill ha är något slaskigt vinterväder.
Men snön den vräkte ner. Med enorma, fluffiga snöflingor i bästa decemberformat.

Som personal i skolan innebär en del av min arbetstid vistelse utomhus. Oavsett väder. Jag stod och beundrade de svävande dunbollarna från under tak tills jag huttrade av stillaståendet, då svor jag tyst för mig själv och fick börja traska runt bland all fallande väta för att på något sätt ändå få upp värmen. Fast då blev jag ju alldeles blöt istället.

Ska jag springa intervaller i det här, var tankarna som rev inombords. Det kommer bli svårmotiverat och inte alls jättekul.
Men som den rutinmässiga själ jag är har jag svårt att styra om när jag väl lagt ut en bestämd kurs för något. Så har jag planerat in intervaller på onsdag, då blir det intervaller på onsdag. Punkt.

Men tack och lov. Dagen rullade på och snöovädret vidare, så efter lunch var det slut på skylfallet. Av alla de slag.
Mina intervaller fick jag till, de var till och med lättmotiverade, kanske för att jag visste vilket väder jag kunde ha fått. Så jag rännde mina trettiosekundare, hängde min tvätt och fick min kvällsapelsin.

Och sonen är hemma dessutom. Huset är åter fulltaligt och alla är friska och mamma är trött och nöjd och snart är det helg igen.
Allt är som det ska vara.

Klockan är inte mer än nio men jag är redan på väg att lägga mig. Jag är trött. Min kropp är trött. Och att få krypa i säng med en bok är dn av de bästa stunderna på dygnet.

Jag har klarat av ett mastodontpass i gymmet under kvällen vilket tog musten ur mig fullständigt. Och är det något jag lärt mig att prioritera genom min träning så är det just sömnen. Sömn och extra protein.

När klockan blir midnatt här i Sverige börjar min artonåring sin resa hem från USA. Där har han varit och upplevt sin livs resa, så här långt, med flickvännen och hennes föräldrar. Känns jättekul att han fått vara med om det.
Men det känns ännu roligare att han kommer hem.

Samma gosse ska köra upp och förhoppningsvis ta sitt körkort slödeles inom kort och han tar även studenten till sommaren. Något som kräver sin planering.
Kanske dags att börja fila på den...

Jag känner det direkt. Startar klockan och trampar iväg ut från villagatan. Och genast känner jag, hinner inte komma många meter, innan det märks i benen. Det är lättsprunget idag.
Det är lustigt hur känslan kan finnas där så snabbt. Att det märks så fort om det kommer bli jobbigt eller inte.

Stegen flöt fram och jag kunde trycka på ordentligt redan från början. Och trots att jag visste att det gick för fort ville jag inte hindra mig. Det var för skönt att springa så snabbt så lätt.
Och ja, det var de första två kilometrarna som flöt så där väldigt lätt. Det var förstås biten med okuperad asfalt, sen svängde jag av till mer slingrig skogsväg. Fast det fortsatte flyta bra, även om hastigheten nog sjönk något. Men det var ändå den sista kilometern som gick snabbast.

Dessa stunder av lycksalig träning, den där känslan av att allt bara flyter helt perfekt. När jag känner mig snabb och uthållig och helt underbar, den känslan kan jag leva för. Det gör all jobbig träning och allt slit värt det.

Nu kommer jag somna med ett leende.

Den där känslan när man kommit hem från jobbet, tagit sig en kopp riktigt gott kaffe och satt sig tillrätta i sin myshörna, för mig är det på köksstolen längst in i hörnet, och bara andas ut. Den är helt ljuvlig. Värd att jobbas några timmar för.
Det har varit en lugn dag med bra flyt, men det är alltid skönt att komma hem.

Men nu ska jag andas ut en sista gång, svepa min kaffeskvätt och gå och göra lite nytta. För sen måste jag laga mat.

Söndag kväll. De tre små grisarna, det allmänna smeknamnet på mina minsta, sitter och spelar poker vid köksbordet. Högljutt och med markerna smattrande mot den svarta ekskivan.
På spisen grillar de sina kvällstoast med doften spridandes i hela huset.
Själv har jag just druckit upp min proteinshake och ätit en apelsin. Det, tillsammans med en kopp te, är min kvällsmellis.
På tvn pratas det om coronaviruset och jag väntar på helgens mysfinal - ?Så ska det låta?.

Så var det måndag imorgon igen. Och när jag skulle skriva upp veckans kalendarium på den stora whiteboarden i köket kunde jag lättat konstatera att hela veckan är helt tom. Det är endas på lördag vi har några punkter att komma ihåg.
Verkligen skönt!

Vågar jag se fram emot en lugn vecka?

Solen skiner utanför fönstret när jag vaknar.
Sovmorgon längre än vanligt. Trots att jag vaknade redan klockan sex lyckades jag somna om och sova ända till tio.
Jag kom iväg på kvällens lilla klubbträff och det var riktigt trevligt. Blev inte så länge men mysigt nog.

Idag är det söndag och det är en helt oplanerad och tom dag framför oss.
Jag har ju alltid en plan för någon träning. Men det är något som ligger som en grund för varje dag, likt min frukost, likt tandborstning och precis som att jag måste ha en tanke kring vad vi ska äta till middag.
Så det finns i ramen för min dag.
Men det som ska fyllas inuti är frivilligt. Oplanerat. Tomt.

Blir nog en lugn dag idag. En lugn solig söndag.

Med magen mätt och nöjd glider jag ned i soffan. Barnen har försett sig med lördagsgodis och slunkit in till sina egna kammare. Huset är alldeles tyst och mörkt.
Maken är nere hos goda vänner och hjälper till med bygget av deras nya kök. Det är lätt när man kan sånt och svårt annars.
Jag njuter av ensamheten.

Lördagen börjar onekligen lida mot sitt slut men jag har ännu planer på att ta mig till en liten bjudning för klubbvännerna. Själv har jag varken tränat judo eller hållit i några pass de senaste månaderna. Och även om den första känslan är skuld inför detta försöker jag hävda min rätt till pauser emellanåt. Jag har bistått denna förening med så mycket kraft och timmar genom så många år att även om jag plötsligt försvinner under en längre period betyder inte det att jag är borträknad.
Just nu vill min energi läggas på annat. Lusten räcker inte till helt enkelt. Och så kan det väl få vara ibland?

Jag andas tungt där jag ligger i soffan. Trött och däst.

Ser foton på min farmor lysas upp i den enda ljuskälla i närheten. Tänk att hon är borta. Kan inte förstå.
Vi fick ändå ett bra farväl. Jag hann säga för tusende gången hur mycket jag älskar henne. Hur mycket hon betyder för mig.
I mina sinnen är hon ännu med mig. Kan se hur hon skrattar. Kan se henne le och lyfta de vita lockarna.

Mina sista ord innan jag lämnade henne för sista gången var ?vi ses?. Och det vill jag tro.
Vi ses.

Denna fredag var alldeles väldigt välkommen. Jag är trött ända in i själen.
De senaste träningspassen har varit katastrofalt dåliga. Styrka och kraft har varit som bortblåsta. Så även under dagens pass.
Försöker att inte lägga någon större vikt vid det, för det kan ju va så ibland. Och även om jag kan fundera kring orsaken, kan det vara begravningen och sorgen kring det som stökar eller var jag befinner mig i min månadscykel, så spelar det ju ingen roll egentligen i det stora hela. Det är som det är och det är bara att ta sig igenom.
Förhoppningsvis vänder det snart.

Men nu är det fredag. Träning gjord och middagsdisken avklarad. Hunnit fixa tvätten dessutom.
Nu sitter jag med en stor kaffe latte, koffeinfri, i soffan och känner att jag skulle lätt kunna somna snart. Ska hitta nåt lättsmält på tvn att vila ögonen på bara.

Skön fredag alla.