Hejaropen ekar runt omkring mig och pulsen rusar i höjden.

Försöker skrika ut alla mina möjliga coachideér. Peppar så att halsen torkar ut och klappar händerna tills de ömmar.......

Oj, oj, oj. Är det så här föräldrar inte får vara?

Nej då, vi försöker alla få våra barn att kämpa till det yttersta. Sen hur det går är egentligen mindre viktigt. 

Det vi vill lära barnen är nog att aldrig ge upp.

Lägret hade gått smärtfritt. Barnen hade somnat utan några längre stunder av tissel, tassel.

Dock var resultatet av gårkvällen ett stort gäng med relativt trötta barn som skulle gradera. Men det gick bra, alla klarade sig galant.

Fast min äldsta grabb var däremot alldeles slutkörd redan efter graderingen. Han valde därför att avstå helt från all tävlan. Och det valet var han inte ensam om.

Men han fick sitt orange streck, och det är ju huvudsaken.....

När tävlingarna drar igång ökar också pulsen i takt med kämparglöden från barnen. Alla föräldrar skriker och nästan hoppar jämfota i sina försök att hjälpa de tävlande telepatiskt.

Det är verkligen helt enormt!

Min sexåring graderade upp sig till helgult bälte, har nu tränat i ett år. Han är inte särskilt stor och hade ett par barn av mycket större vikt i sin tävlingsgrupp.

Men han kämpade! Den första matchen vann han direkt, på ippon, som det heter. Snabb attack och en snygg fällning med resultatet att motståndaren direkt hamnar i ryggläge.

De andra matcherna gick inte lika bra. Men fightingspiriten fanns där......

Sjuåringen, som hoppade in i judon nu på slutet av terminen, har en helt annan go i sig än sina bröder. Han är studsbollen i familjen.

Han vann samtliga av sina fyra matcher, varav två på ippon. Det gav guld!

Han graderade upp till första nivån, ett gult streck.

   Mina två medaljörer, guld till sjuåringen, respektive brons till sexåringen.

Herrejösses, vad stolt ett mammahjärta kan vara!

Efter all prisutdelning och diplomutlämning fick vi lite grillad korv och fika. Sen var det en trött familj som styrde kosan hemåt. 

Vi hade då varit där från nio på morgonen till närmare två!

Lillpluttarna var rätt mätta på allt.......

På eftermiddagen gick vi igenom mängderna med film som mannen tagit. Både på våra barn och väninnans. De skulle klippas lite och läggas ut på facebook, både min, mannens och väninnans.

Är man stolt förälder så är man.............

Sitter med väninnan och går igenom alla filmer från judograderingen. Hoppas på en stund för att kunna skriva ner hela dagens händelser snart.... Vi kom i alla fall hem med ett par medaljer!

Vaknar halvt förskräckt när lillplutten kommer uppkravlandes i sängen vid sexsnåret. 

Förskräckt men ytterst tacksam över att ha kommit ur en äcklig dröm.

Jag har inte sovit gott inatt, men djupt. Hur nu den kombinationen kan gå ihop?!

Säkert har drömmar av olika slag korsat mina sinnen. Men den sista kan jag berätta lite om. 

Det var en dröm som gav upphov till riktigt jobbiga känslor, fast egentligen var det inga fruktansvärt vidriga omständigheter. 

Det enda jag minns hände precis innan jag vaknade var att jag blev alldeles nersölad av en toalett som fick bakslag, och sprutade upp skitvatten över hela mig.......

VA!?

Kan någon säga nåt om detta?

Är jag rädd för att bli smutskastad kanske?

Ja,ja. Det var i alla fall en jobbig upplevelse att inte veta vad mina tre stora grabbar sysslar med och hur de har det. Borta hela natten, som de varit.

Mannen var med igår kväll, det var träning ett par timmar först. Sen promenad till badhuset för duschning, vi har ingen i lokalen nämligen.

Och sen vidare till pizzerian.

De gick uppdelade i tre grupper, annars hade stackars pizzerian inte haft en chans!

Jag kan tänka mig att de är uppemot 40 barn......

Så det var tur att så många vuxna stannade för att hjälpa till!

Nu är det snart dags för oss att bege oss till grabbarna. Sen drar gradering och KM igång. Spännande!