Hejaropen ekar runt omkring mig och pulsen rusar i höjden.

Försöker skrika ut alla mina möjliga coachideér. Peppar så att halsen torkar ut och klappar händerna tills de ömmar.......

Oj, oj, oj. Är det så här föräldrar inte får vara?

Nej då, vi försöker alla få våra barn att kämpa till det yttersta. Sen hur det går är egentligen mindre viktigt. 

Det vi vill lära barnen är nog att aldrig ge upp.

Lägret hade gått smärtfritt. Barnen hade somnat utan några längre stunder av tissel, tassel.

Dock var resultatet av gårkvällen ett stort gäng med relativt trötta barn som skulle gradera. Men det gick bra, alla klarade sig galant.

Fast min äldsta grabb var däremot alldeles slutkörd redan efter graderingen. Han valde därför att avstå helt från all tävlan. Och det valet var han inte ensam om.

Men han fick sitt orange streck, och det är ju huvudsaken.....

När tävlingarna drar igång ökar också pulsen i takt med kämparglöden från barnen. Alla föräldrar skriker och nästan hoppar jämfota i sina försök att hjälpa de tävlande telepatiskt.

Det är verkligen helt enormt!

Min sexåring graderade upp sig till helgult bälte, har nu tränat i ett år. Han är inte särskilt stor och hade ett par barn av mycket större vikt i sin tävlingsgrupp.

Men han kämpade! Den första matchen vann han direkt, på ippon, som det heter. Snabb attack och en snygg fällning med resultatet att motståndaren direkt hamnar i ryggläge.

De andra matcherna gick inte lika bra. Men fightingspiriten fanns där......

Sjuåringen, som hoppade in i judon nu på slutet av terminen, har en helt annan go i sig än sina bröder. Han är studsbollen i familjen.

Han vann samtliga av sina fyra matcher, varav två på ippon. Det gav guld!

Han graderade upp till första nivån, ett gult streck.

   Mina två medaljörer, guld till sjuåringen, respektive brons till sexåringen.

Herrejösses, vad stolt ett mammahjärta kan vara!

Efter all prisutdelning och diplomutlämning fick vi lite grillad korv och fika. Sen var det en trött familj som styrde kosan hemåt. 

Vi hade då varit där från nio på morgonen till närmare två!

Lillpluttarna var rätt mätta på allt.......

På eftermiddagen gick vi igenom mängderna med film som mannen tagit. Både på våra barn och väninnans. De skulle klippas lite och läggas ut på facebook, både min, mannens och väninnans.

Är man stolt förälder så är man.............

 

annkatrin

13 juni 2010 05:11

Klar att du är en stolt mamma när grabbarna graderar. Jag tittade också in under fliken barnkammaren, jättefint, har du målat på väggarna själv?

http://annkatrin-mindagbok.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...