Klockan tickar ovanligt högljutt idag.....Sekund för sekund och minut för minut.

De nygräddade kladdkakemuffinsen står på köksbänken och barnen är lite extra förväntansfulla.

Pappa kommer hem när som helst!

Han har inte varit borta i mer än tre dagar, men det råder ändå rena feststämningen.

Det har inte varit några problem med att ta allt själv, men det är såååååå underbart att få hem sin älskade man!

Tänk, min syster, hennes man är borta från söndag kväll till torsdag kväll. 

Hela tiden.......Jobbar i Norge.

Jag är förundrad över hur hon orkar och inte alls känner några svårigheter med det.

Eller alla dessa ensamstående föräldar.......

Vill inte ens tänka tanken.

Jag vet de som ser väldigt surt på klagomål från oss som faktiskt har en andra hälft att luta oss mot. Vi ska liksom inte gnälla.

Men man kan inte mäta sorg och problem.

Om min son var med om en bilolycka och blev förlamad från midjan och neråt, får jag inte sörja detta då? För min son är ju i alla fall vid liv. Tänk de som istället mister sitt barn.........

För flera år sedan, då jag väntade nummer fyra. Var jag på kryssning med några tjejkompisar. 

Vi låg i hytten och babblade om ditten och datten, så där som tjejer gör.

Plötsligt var samtalet inne på missfall och aborter......

En av tjejerna berättade att hon tagit bort ett foster som visat sig bära på Downs, eller hur man säger. Det var inget roligt beslut, men för henne väldigt enkelt.

Jag berättade om min första graviditet som slutade i missfall efter elfte veckan. För mig var det något fruktansvärt jobbigt.

Efter en stund säger en annan av tjejerna att "Ja, sorg kan ju inte mätas."

Då tystnar vi allihop och påminner oss om att hennes ett och ett halvt-årige son drunknade några år tidigare......

Men som hon så tydligt sa, det går inte att mäta sorg..........

Mitt missfall var hemskt för mig att gå igenom. Jag har inte behövt lämna någon i döden på annat sätt.

Sen att det var min första graviditet gjorde det hela ännu svårare. Jag fick ett till missfall för något år sedan, men det var inte alls så hemskt.

Att behöva ta ett beslut om abort på ofrivilliga grunder, dåliga odds inför livet utanför livmodern, kan jag inte ens förställa mig. Självklart jättesvårt!

Men att förlora ett barn..........Ryser vid blotta tanken.

Nej, det var ett glatt inlägg jag skulle göra.

Min man kommer hem och det känns lyriskt!

 

sanna

17 juni 2010 16:09

Kom och tänka på en dikt jag skrev för flera år sedan, angående det här med olika sorg:

Någon gråter över en liten flicka som aldrig mer kommer få ta ett enda till andetag.
alla tänker att den där lilla flickan kunde ha varit hon där, eller "jag".


Någon gråter för att deras kille har gjort slut
och någon gråter för att dom har fått ett besked om att cancern har spridits ut.

Någon gråter för att dens bil har gått sönder och inte går att laga.
Någon gråter för att militärerna dödar,bombar och alltid efter civila offer fortsätter jaga.

Någon gråter över en förlorad vän,
Någon gråter som inte kan hitta hem.

Någon gråter för att dokumentären på tv är klar,
Någon gråter för att hon äntligen insett att hon är underbar.

Någon gråter för att hon vill och kan,
och ett manligt drag är när tårarna tillhör en man,

Någon gråter för att deras föräldrar gått bort,
och någon gråter för att deras förhållande tog stopp.

Någon gråter för att dom var tvugna att avliva sitt djur, någon gråter som insett att hon omkring sig har en uppbyggd mur.

Någon gråter som har hackat lök,
någon gråter som har ett ostädat kök.

Någon gråter för att ens syskon klarar sig bättre eller har mera tur,
någon gråter för att chefen alltid är sur.

Någon gråter, antingen du eller jag,
men alla har sina egna gränser på sina problem,
och så kommer det vara, varje dag.

Det går inte att jämnföra sorg,problem eller tankar, det vore en katastrof,
för när skulle man då kunna låta ens tårar falla, om det känns som att ett brott har begåtts?

Äsch, sluta analysera så mycket och våga gråta när du känner att du vill och kan, för du har all rätt i världen att göra så,
en hemsk olycka måste inte ha skett, man kan alltid gråta ändå....


/ va rädd om dig. kramar.

http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

 

Katarina T

17 juni 2010 16:36

Sanna , helt underbart! Jättefint och eftertänksamt.
Kram på dig....

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

Jenny

17 juni 2010 16:41

Sorg kan inte mätas, alla har rätt till sorg.
Jag förlora min sambo i en olycka för 2,5 år sen, barnen förlora sin pappa och min fd svärmor sin son.
Alla hade vi sorg på olika sätt, sorg kan inte mätas och man har lltid rätt att känna, även om de finns de som kan tycka sig ha det värre.
Kram =)

http://jennybergman.bloggplatsen.se

 

sanna

17 juni 2010 20:29

tack... vad roligt att du gillade den, många kramar

http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

 

Budda hittade hit via rampljuset

17 juni 2010 20:37

Nej, man kan inte mäta. Man kan inte gå och tänka på att man inte får vara ledsen, det finns ju alltid någon som har det värre i världen eller hur? Man bör utöver att ge sig tid se till att man inte fastnar och kanske får höja sin blick och se mer objektivt. Vi sörjer olika och är olika. Har inte samma uppväxt, erfarenheter m.m

Fint att ni gör fest när pappa kommer hem.

Lycka till.

http://www.budda.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...