Jag ska vara ärlig och säga att jag brukar använda mina graviditeter som ett skäl att bara njuta av slappheten. Inte vara så noga med att inte stoppa i mig för mycket och släppa träningsbojjan.

Jag brukar aldrig öka mer än tio kilo i vikt i alla fall och alla mina gossar har vägt runt 3500g. Så jag har inte känt att det gör något om jag bara tar det lugnt.

Men det är klart att man känner sig lite pluffsig så här mitt i grav. 

Så nu tog jag min lilla fyrfota för en rask långpromenad på tu man hand.

Helt fantastiskt skönt måste jag utbrista! 

Tyvärr är det bara min åsikt.

Min lilla kortbenta vän har hela livet lidit av missbildade framben, det ger honom också en del värk. Så han var inte lika förtjust i mitt infall.

Vi går ju en ganska lång vända dagligen till skolan, fast det är ju i ett lunkande tempo. Nu ville jag flåsa och bli varm.....

Jag har, när jag tänker efter, inte sett till honom sen vi kom hem. Han är nog helt slut stackar´n.

Men det kan ju vara bra att köra slut på batterierna ibland. 

Tack så otroligt mycket för alla underbara inlägg som droppat in under dagen!

Så härligt med så mycket positiv respons. 

Kram till er alla och jag ska verkligen njuta av min lyckliga familj!

Det hoppas jag ni också gör...

I morgonens tidning var det dödsannonser gällande en pojke straxt över ett år, en liten flicka straxt under ett år och en gosse som inte ens blev född..........

Rysningarna blixtrar längs hela ryggraden och tårarna brinner innanför ögonlocken.

Hur kan någon stackars familj behöva drabbas av sådana vidrigheter?

Här sitter jag med en sjätte gosse i magen och fem kärnfriska underbara gossar i huset. Det är nästan så jag skäms.............

Visst drabbas vi alla av någon tråkighet i våra liv, men död bland barn mäste väl ändå vara det svåraste.

Missfall hör till det normala, det ska ske ett missfall per tre graviditeter. Och där är jag alldeles normal kan jag säga.

Men när det går så långt att man som förälder ska behöva lägga sitt barn i en kista, då känns det inte längre normalt.........

Visst har det varit så i alla tider. Säkert dör mycket färre barn idag än för hundra år sen. Men känslan av normalitet ligger i att som förälder kunna lämna jordelivet innan sina barn.

Jag lider med de stackars mödrar och fäder som behöver gå igenom detta.

Det är inget jag skulle önska ens min värsta fiende.....

Kram och framtida lyckönskningar till er som drabbats.