Lille D ligger bredvid mig i den stora sängen. Mellan oss gosar Elvis ner sig under täcket med tutten i högsta hugg. Det är dags för kvällens saga.

De äldre som ska vara uppe passar på att städa i legorummet medans vi läser.

"Totte och Malin", blir det. Det har Dennis valt.

Jag har läst denna lilla bok miljoner gånger, utan att överdriva ;-), och till och med treåringen kan den så gott som utantill.

Vi struntar i att läsa ur den ordagrant. Vi pratar om vad som händer i stället.

Totte är ensam, träffar Malin, de har likadana kläder, hår, ögon-näsa-mun och tutte-navel-kung.....Nej. Där tog det ju stopp....

I solskenet klär de ju av sig och ser att de inte alls är likadana längre!

Dennis ser att Totte kissar på gräsmattan. "Men vad kissar Totte med?", frågar jag.

"En snopp!" (Så klart dumma mamma.)

"Men har Malin en snopp?", undrar jag då.

"Neej."Dennis låter fundersam."Malin har ingen snopp!", utbrister han sen.

"För Malin kissar med en snippa", berättar jag. 

Och trots att vi läst och pratat om detta hundratals gånger, är det fortfarande lika märkligt och spännande. 

Finns det människor utan snoppar........?

Med lördagsgodis i sikte vallades så gott som hela barnaskaran ner till änderna i ån, för att servera dem den överblivna vörtlimpan sen jul. Våra lokala andfamiljer är alldeles väldigt bortskämda med att bjudas på allsköns godsaker. Därmed är de dessutom inte det minsta blyga, utan anfaller snarare varenda bybo som väljer att passera. Att äta ur hand är inget de räds för. Snarare klättrar de nästan upp i knät på den som söker lite närkontakt. Limpan tar rätt snabbt slut och de glupska änderna överger oss så fort de inser att bjudningen är över. Då går vår promenad vidare mot mataffärens godishyllor. Efter att ha gött de isbadande fjäderfäna är det nu dags för lite gödning av flaxande små snömonster…

klappvänliga vänner nere vid ån