Maken lämnar jag som vanligt i soffan gasandes med sitt bilspel. Kvällen är mörk (dagen med egentligen) och det är hög tid för några timmars tvärläge. Ovanvåningen ligger alldeles tyst, förutom ett svagt brummande ljud från äldsta gossens vattentank. Fiskarna simmar lika virrigt omkring även efter att deras 'sol' slocknat. Tyst föser jag undan lite (läs;mycket) lego med foten för att kunna göra mig en gågata fram till storpojkarnas säng. De sussar sött i godan ro. Jag simmar istället in till mellangrabbarna i deras fiskrum. Ni kanske sett? Där hörs inget brummande akvarium, men däremot brummande snarkningar. Gossen i överslafen snarkade värst, med kortare andningsuppehåll och enorma svettningar som följd, innan hans polyper och mandlar kapades. Nu är det ifrån underslafen det vibrerar istället. Han väntar redan på operation, så det blir nog tyst därifrån med så småningom. Sen är det lille D kvar, som sover ensam på sitt lilla slott, som den prins han är. Jag rättar till hans täcke och ser till att alla armar och ben är täckta. Nu är det bara lillplutten och jag. Vi gosar ner oss i min stora säng och minuterna är inte många innan även denne lillkung slumrar. Jag tackar för dagen och säger god natt!

Kallt om tassarna!

Lokalen är fylld av skrattande människor. Ljudnivån höjs i takt med att antalet tomflaskor ökar.

Plötsligt hörs det skratt och busvisslingar utifrån. Det är L-E, V och ett gäng andra grabbar som också kommer för att fira M;s artonårsdag.

Med sig har de plockat på sig diverse gåvor på vägen. Stationsskylten från roslagsbanan, en diskbänk och en vägkon är vad jag kan urskilja bland bråten. Människor skrattar och ryggdunkningar utdelas.

Det råder en glad stämning och det syns att födelsedagsbarnet är mäkta nöjd över all uppmärksamhet. Det är inte en vana att känna sig så populär.

Jag sitter med C&M vid ett bord i hörnet. Undrar stilla vad jag gör här.....

Nästan alla är här. Men vi brukar inte umgås så här efter skoltid.

Vi bor alla på spritt skilda orter, det är bara gymnasievalet som fått ihop oss.

Vi är en bra klass och har alltid kul tillsammans, men när några bor i söderort och några i norrort träffas vi inte ofta annat än under skoltid.

Musiken dånar ur högtalarna och vi, tre tjejer, går ut och ställer oss på gräsmattan utanför allhuset. Några killar står redan där och pratar skämtsamt med varandra.

De drar snabbt in oss i samtalet och det dras lite vassa skämtsamma munhugg, helt i min anda. Det känns kul nu.....

Med brunt hår och vackra ögon, ögon fulla av självinsikt, ser han mig. Skimret i han ögon ger ett skimmer inom mig. Han utstrålar trygghet och ett fast rotsystem.

C noterar tiden på uret och kommenterar att sista tåget snart avgår. Vi måste springa!

Ett snabbt farväl senare är vi på väg. Det är bara den stressade andhämtningen vi sen delar på vägen mot tåget.

Inom mig känner jag mig återuppväckt. Känns som om jag plötsligt sett min fattade pusselbit. 

Det slår mig med ens. Den killen bar på något jag vill ha.

Han bar på mitt liv......