Så började mitt tvättrace igen.
Fullt i tvättstugan och tomt i köket.
Som ett timglas som oavbrutet behöver vändas.

Som en evighetsmaskin.

Nu ska jag sova i min egen säng med egen kudde. Vardagslyx.
Imorgon börjar kampen mot evigheten.

Med en kaffe to-go rullar vi nu hemåt igen. Körsjungandes till radions alla topplåtar. Humören är lika toppade.

Efter några dagar bland syskon och kusiner har jag nu fyllt på familjekänslan och känner hjärtat pumpa glatt igen.

Jag har några. Jag tillhör.

Ett gammalt hus med gamla anor.
Livsöden invävda i tapeterna, lager på lager.
Rum och skrymslen överallt. Knarrande plankor och gnisslande dörrar. Den lilla smala pigtrappan från köket är perfekt att smyga i. Och små garderober att krypa in i finns lite varstans. Det är lätt att gå vilse innan man lärt sig hitta.
Ett drömställe att leka kurragömma på.

Men vindsvåningen med sina pigkammare. Med sin trälåda för förvaring av de döda vintertid. Dit upp går man inte.

Förr kunde man ju inte begrava sina döda så länge tjälen låg i marken. Så då förvarades de i en trälåda på vinden.
Bredvid pigkammaren.

Stackars piga.