Som vilda grisar springer de runt på judomattan. Någon form av kull.
Själv sitter jag utanför i en av sofforna och tar en lugn kväll. Bredvid mig sitter lille Elvis och spelar på paddan. Jo då. Till och med så.

Far i huset är på uppdrag någonstans i ett hörn av kommunen. Middagen fick lov att ätas gruppvis i omgångar. Inget som är önskvärt men heller inget som sker ofta.
Dagens middag blev i alla fall så det räckte till matlådor. Två stycken till och med. Vilket är jättebra eftersom jag tenderar till att leva på bröd i olika former annars. Baguetter och wraps till det sprutar ur öronen. Måste sluta med det!

Denna veckans pass är återigen sådana där mittinatten-tidiga, men när man får sluta lika mittpådagen-tidigt jämnar det ut sig på nåt vis.
Jag gillar mitt jobb. Har jag sagt det.

Det knackade på dörren i förmiddags. Leverans av stort paket till gårdagens jubilar - mig.
Oh! Känns pirrigt kul.
Sällan längtar man så mycket ner till gymmet som när man har nya leksaker.

Tidigt imorse knallade jag ner i källaren och rev snabbt av veckans första pass. Bara så där.
Inget krångel, ingen nervositet inför tunga lyft eller någon stress inför känslor i kroppen. Jag gick bara ner och genomförde det jag planerat. Och det var en otroligt skön känsla att helt utan knussel utföra mina planerade femmor på 46kilo i bänk.

Tänk. Nu har jag klivit vidare.
Underbar känsla.

Blev bjuden på lyxig lunch dagen till ära. Råkar nämligen fylla år.
Goda väninnan bjöd mig ut på lunch och gav mig den finaste presenten man kan få. Egenhändigt stickade converse-sockor! Så snygga!

Stekt falukorv med stuvade makaroner och ett glas Riesling. En slags söndagslyx efter jobbhelg.

Njuter av en stunds lugn vid köksbordet med tända ljus medans maken gör rent kök. Känns som att klockan är närmare nio fast den inte ens slagit sex. Jag är trött.

Jag har satt bastun på värmning och ser fram emot att äntligen få bli varm rakt igenom. Det är kallt nu. Det dröjer nog inte länge innan jag får skrapa bilrutan på väg till jobbet.

Winter is coming.

Jovars. Gossens fasta gjorde susen. El fasta och fasta, han lät bli att äta något mer efter gårdagens middag. Han åkte sonika upp och vägde in sig imorse, plötsligt med närmare 1,5kg marginal, och åt frukost efteråt.
Därmed kom han med i den lättaste gruppen. Målet vunnet.
Däremot blev det ingen vinst men han fick känna på att tävla matcher om tre minuter i en grupp med äldre tävlande. Lärorikt och utvecklande.

Åttaåringen fortsatte sin vinstkavalkad och försvarade sin guldplats. En riktig kämpe är han.
Själv struttade jag pirrigt omkring på jobbet i ständig väntan på nästa rast för att kunna se nästa uppdatering i mobilen. Puh!

En arbetsdag till sen är det helg. Eller nåt.

Det tjatas ofta om att man ska tänka att man håller en penna fast mellan skulderbladen. Så jag gjorde det.

Ett barn på klassfest, en annan till nästa klassfest till frampå sena natten och två på stor judotävling imorgon.
Och mamman jobbar...
Tur vi har en härdad och redig karl här i huset som får reda ut allt detta.

Fast jag hade ju mer än gärna hängt med på tävling imorgon. Att få se mina små tuffa fighters på mattan är så himla roligt! Och nervöst.
Jag är nog mer nervös än de tävlande.

Trettonåringen tävlar för första gången nu i en grupp högre upp i åldern. U15. Det är spännande bara det, matcherna är nu en minut längre än tidigare.
Och för första gången har han tagit beslutet att fasta fram till invägningen. Han väger precis på gränsen mellan två viktklasser och väger han bara 100g mindre imorgon hamnar han i den lättare gruppen. Och bättre att vara tyngst i sin grupp än lättast!
Borde inte vara nåt större problem.
Spännande det också.

Åh!!
Själv ska jag stå vid bagagebandet...