En bit ur mitt liv

Senaste inläggen

Av Kattis - Måndag 9 aug 15:20

Ja. Jag skäms. Det är rent skrattretande hur sällan jag kliver in här.

Har funderat på att lägga ner, checka ut för gott och riva ner hela sidan. 

Men någonting hindrar mig. Och ibland kommer ju den där enorma lusten att skriva saker. Att få klottra ner mina tankar någonstans på en plats med utrymme för mer än de få raderna på instagram. 

För det är ju där jag hänger annars. (Som "gossmor", än så länge.)


Och nu kom den där känslan igen. 

Men väl här inne känner jag mig nästan främmande, obekväm och felplacerad. "Gossmor" och "endastgossar." Det är liksom inte jag längre. Det var i en annan tid, en annan epok av livet. Nu är jag så mycket mer. 

Kanske låter dumt att säga att jag är mer än tidigare, men det är ju inte så att jag plockat bort delar ur mitt liv, det har bara blivit fler bitar och de har fått lite annorlunda form.


Jag är fortfarande mamma till mina sex underbara söner, jag är fortfarande gift med min makalöst snygga karl och hela familjen bor fortfarande under samma tak, i stort sett. Men nu ser livet ändå lite annat ut än när barnen var små och jag drog igång det här klotterplanket.

Tänk jag startade detta någonstans runt 2008, eller tidigare? Måste kolla upp! 

Nu är barnen i åldrarna mellan 21 och 11 och otroligt självgående och tidseffektiva. Hahaha! Kan man kalla barn det? De kräver inte så mycket tid av mig som förr i alla fall!


Därav kan mitt liv fyllas med fler bitar förutom barn och hushåll. 

Till exempel kunde jag för två år sen börja lägga fler och fler timmar till min löpning. Och då fann jag väldigt häftiga delar av mig själv jag inte hittat förut. Jag är uthållig!

Tränat har jag gjort hela livet, inte så mycket via organiserad idrott men på egen hand med videokasetter och styrkeprogram på vardagsrumsgolvet. Och promenerat och vandrat har jag också gjort mycket i mitt liv, men det var någon gång efter sista gossens födelse som detta med löpning började spira inom mig. 

Att springa med barnvagn var ju nämligen otroligt lätt! Händerna på handtaget och sen bara låta den rulla iväg och se till att hålla jämna steg. Skitsmidigt och skönt med stödet!

Sen försökte jag hålla i det där medans barnen växte, men det var inte så lätt. Blev perioder med löpning och sen var det mest judo.


Men för ett par år sedan började jag springa längre istället för snabbt och kände väldigt fort hur det där var precis min typ av träning. För detta med att konstant jaga bättre tider på milen var enormt prestationskrävande och skapade känslor av att jag var så dålig och långsam.

Anmälde mig till Göteborgs halvmara 2020 och började träna inför den enligt ett program. Det var jättekul! En plan med ett schema som sa vilken typ av pass jag skulle springa under veckan gjorde löpningen ännu roligare. Inte bara samma distanser hela tiden! 

Men så kom Covid19. Och Göteborgsvarvet ställdes in.


Jag förstod sen att många andra tränande tappade all motivation när tävlingar och lopp ställdes in. Inte jag! Jag sprang min egen halvmara och fick moroten att förbättra tiden inför nästa Göteborgsvarv. Tränade på enligt planen.

Men efter att ha följt träningsprogrammet för halvmaran två, tre gånger kände jag att jag vill förnya mig och började träna för ett maraton istället. Det blev ännu en nytändning.


Så kom våren och Göteborgsvarvet ställdes in igen, sköts upp till hösten, då fick jag plötsligt för mig att testa maratondistansen längs våra underbara vandringsleder här i Sörmland.

Packade ryggsäcken full med bars och smothies, fyllde vätskepåsen och klev upp i ottan för att få skjuts långväga bort. För detta med att springa hem är bland det roligaste jag vet!


Jag bestämde mig för att ta det lugnt för att orka, ta depåstopp varje mil och njuta av vägen. Och det gick hur bra som helst. Kom i mål på 6.24 och var inte särskilt trött. Det var supermysigt!

Där och då förstod jag att jag kan springa längre! Och skogen är platsen jag trivs bäst på!

En månad senare, i april, gjorde jag samma sak igen men sprang 50km. Min första ultradistans!

Känslan vid målgång var helt enorm. Tårarna rann när jag insåg att jag hittat det som jag var bra på. Uthållighet. Jag hade då sprungit 50km på en stig med drygt 1000höjdmeter på lite drygt 8 timmar. 

Jag är inte snabb, men jag kommer långt.


Nu var jag fast. Ultralöpning, timmar i skogen med mig själv och mina egna tankar är sagolikt underbart och tillfredsställande!

Nu ville jag längre! Bokade in mig på ett ultrainspirationsläger och fick nya vänner med samma intresse. Det bästa jag gjort! Nu fick jag plötsligt någon som ville följa med mig på min nästa planerade rutt. 80km stig med ca1400höjdmeter.

Och det betade vi av lugnt och metodiskt en av denna sommars absolut hetaste dagar. Det tog åtskilliga timmar då det krävde ett antal svalkande bad och vätskepåfyllningar längs vägen. Men vi gjorde det, jag och min nya ultravän. 

Och vi hade en fantastisk dag i skogen. En lång dag.

Ultralång.


Men mitt löparäventyr är inte slut än. Jag vet fortfarande inte var min gräns går. 

Det är bara en nystartad epok av mitt liv.

Lite som bloggen, kanske, nystartad och med nytt namn. En ny bit av mitt liv.

Av Kattis - 27 oktober 2020 21:13

Att det satt en unge på mitt tak. Det var mitt tak även om det såg helt annorlunda ut än i verkligheten. Det var av tegel och i flera olika nivåer.
Den lilla killen satt på ett tak som låg ovanför ett annat. Taken gick nästan omlott. Så där att man bara kunde ta ett stort kliv för att gå mellan dem.

Jag visste inte vem den där lille grabben var eller vem av mina söner han kunde tänkas vara kompis med. Men jag blev arg för att han satt där. Det kändes farligt och jag var riktigt irriterad.
Jag sa åt honom att genast gå ner.

I nästa sekund var jag själv uppe på samma tegeltak, tillsammans med mina två minsta söner som var i ungefär samma ålder som den främmande pojken. Men de kände inte varandra.
Jag sa åt killarna att gå ner från taket och mina två klev med lätthet ner, det var bara ett enkel steg från den ena takåsen till den andra.

Men när vår obekante lille gosse skulle ta detta kliv såg jag osäkerheten, kände hans rädsla, men i min ilska var det inget jag tog någon notis om. Däremot såg jag hur avståndet mellan dessa två takpartier, som legat omlott då mina egna söner hur lätt som helst tog sig över, plötsligt ökade ordentligt när pojken skulle ta sitt skutt.
Jag hörde hur han svor samtidigt som han landade på andra sidan. Ser hur han blir baktung, vinglar till och faller över kanten.
Jag vet att han är död innan han har landat och jag vaknar med ett ryck.

Jag faller in och ut ur drömmen ett par gånger och känner en ångest när jag ringer till larmcentralen och inser att jag själv inte känner någon sorg över den lille pojkens liv. Att jag inte bryr mig. Det var ju inte mitt barn.


Drömmen var med mig hela dagen. Låg som en dimma i mitt bakhuvud och jag har tolkat den på mitt eget hobbypsykologiska sätt.
Den gav mig en stark insikt och blev en rejäl tagg i mitt hjärta.
Men den biten återkommer jag till.

Har ni egna tankar kring vad drömmen kan betyda eller egna erfarenheter av drömmar?

Av Kattis - 23 oktober 2020 20:00

Livet. Det är rätt gott ändå.
Med en skål popcorn i knät och lite råraka i magen känns denna fredag helt klart värd att vänta på. Med det undantaget att jag inte behövt vänta en minut. Denna fredag kom i sån rasande fart att jag fick hålla hårt i hatten för att bara kunna hänga med.

Jobbet med vår lilla förskoleklass rullar framåt i en taktfast och mycket bestämd hastighet. Vi tar enorma kliv framåt i utvecklingen som grupp varje vecka och jag, trots att jag inte är den undervisande förskolepedagogen, känner mig så stolt över den kamratskap och samarbetsvilja vi lyckats jobba fram.

Med en grupp barn i fladdrig sexårsanda sa jag och min klassansvarige lärare att till jul, då har vi som mål att ha format en grupp barn som jobbar bra tillsammans och som i sin kamratskap kan klara av att kliva upp till årskurs ett utan större gnissel.
Vi känner att det viktigaste är just gruppdynamiken. Kan vi få ihop den så kommer de klara av allt annat sen.

Och nu börjar vi se hur de börjar visa enorm hjälpsamhet, omvårdnad och vänskap till varandra. Det är så härligt att se.
Vi kan börja ge dem förtroende, ansvar och de blir mer och mer självgående.
De är otroligt duktiga. Och jag ger mig en klapp på axeln för min delaktighet i det hela.

Det är spännande att jobba med barn. Man vet ju aldrig var de är i sin utveckling när man möter dem och inte heller vilken sorts väg de behöver få ta för att komma framåt.
Man vet ju inte ens vad som är framåt för just det enskilda barnet.

Av Kattis - 3 september 2020 15:05

Ja. Vad ska jag säga. Dagarna rullar iväg. Tiden glider som sand mellan fingrarna.

Nu har snart fyra veckor gått sedan jobbet drog igång igen. Tre veckor med barnen. Sakta men säkert börjar jag landa i vem jag är i verksamheten och vilka barnen jag umgås med är.

Eftersom min roll är att vara en flytande resurs som kliver in där det behövs och täcker upp när någon är borta, har jag inte en fast klass jag vistas i. Utan jag rör mig mellan alla tre klasser av sexåringar. Bland alla sextio barn.
Det blir många ansikten att sätta namn på. Många fladdrande barn och lösa rutiner för. Men det är jättekul och otroligt spännande och intressant att se hur varje barns behov ska kunna läggas till rätta för att skapa den bästa energin i gruppen. Hur man ska få det lugnt och trevligt med andra ord.

Idag var vi i skogen allihop. Vi tyckte att det passade bra att ta en sån dag när det ändå bara skulle ösregna. Vem vill sitta inne då liksom?
Himlen passade på att släppa på alla sina spärrar precis lagom till vi fått ut hela flocken. Vi var dyngsura redan halvvägs till skogen. Och jag som hade glömt regnbyxor.

Fast det var värre för de barn som kom till skolan i endast sandaler och tröja. Tänk att det ska vara så svårt för en del att se till att barnen har regnkläder och stövlar i skolan. Speciellt då vi sagt att vi ska gå ut i skogen och skickat mail. Men det kan krävas extraanpassning för hemmet också.
Direkt hemsamtal samma morgon kanske? För att påminna?
Klä på ditt barn kläder som passar för vädret. När du går ut genom ytterdörren så har du nog minst ett par steg fram till bilen då du kan hinna känna att det regnar. Vänd då och se till att ditt barn slipper bli dyblöt och nedkyld.
Det är väl inte för mycket begärt att föräldrarollen?

Nej. Nu är jag elak.
Men ibland blir man trött.

Av Kattis - 14 augusti 2020 07:32

Kollar in väderappen. Det ska inte regna.
Tittar ut över himlen. Den säger nåt annat. Grå och disig. Luften är lite så där kvalmig som innan hettan. Det ska bli varmt idag.

På altanen äter jag min morgongröt i shorts och stickad tröja. Då är det precis lagom varmt säger min kompis, när man kan ha shorts och tjock tröja. Och det är lagom varmt.
Men väderappen visar på 29 grader senare idag. Det är inte lagom.
Tröjan åker nog av så småningom.

Idag är det fredag. Sista dagen med förberedelser inför barnens ankomst till skolan på måndag. Det mesta känns klart. Jag har rotat runt och delat upp material, fixat med gardiner, hamnade en sväng på Ikea, klättrat upp i skyhöga fönster (varför gör man fönster fyra meter höga?) och laminerat bildstöd. Lärarna har planerat och förberett lektioner inför de första socialiseringsveckorna (vi ska ju lära känna varandra) och fixat maillistor (ett hästjobb).
De känns redo. Jag är redo.
Nu längtar vi efter barnen.

Men först ska vi ha en alldeles blank helg. En helg utan några planerade aktiviteter, utan några måsten och till och med utan båt.
Ingenting som drar och pockar ens uppmärksamhet. Och den ska bli varm säger appen. Alldeles otroligt varm. 32 grader.
Då önskar jag få ligga vid poolen och plöja böcker hela dagarna.

Men först ska jag nu dricka upp mitt kaffe. Och fundera på vädret idag. Har appen eller himlen rätt?
Regn. Inte regn. Det är frågan.

Av Kattis - 12 augusti 2020 07:29

Virar in mig i en filt och vilar de nakna fötterna på den gamla bondbänken. Det är kyligt ute på altan. Luften andas i små lätta rökmoln. Det anas en nalkande höst.

Jag har läst att det ska bli riktigt varmt idag och vågat kliva i en klänning, men den här kylan gör mig lite nervös. Jag avskyr att frysa.
Fast jag kommer ju vara inomhus hela arbetsdagen ändå.
Jag överlever nog.

Idag ska min nästfödde, artonåringen, åka ner med flickvän och far sin till studentlyan i Växjö. Flytta in allt sitt pick och pack och försöka komma lite iordning. Inse hur långt bort han ska bo. Hur långt det är till mammas kylskåp, mammas tvättmaskin. Hur långt det är till flickvännen.

Jag peppar de unga kärlekarna att de bygger ju sitt framtida liv nu. Vad gör några års studier nu, när det är deras hela liv det handlar om. Flickan börjar endast gymnasiet nu, så det är ju några skolår kvar.
Det är nog vanligt att slentrianmässigt smått nonchalera ett förhållande som pågår från sextonårsålder. Men jag var ju själv bara sjutton när jag träffade min tjugoåriga man. Det håller ju än.
Så varför skulle inte mina tonåringar kunnat hitta sin livspartner redan? Man måste ta deras kärlek på allvar. För det kan vara precis det. Allvar.

Solen skiner över hustaken och himlen är alldeles klarblå. Några få disiga moln ser jag segla förbi.
Det kan nog bli varmt idag.
Jag fryser nog inte ihjäl.

Nu kör vi onsdag.

Av Kattis - 11 augusti 2020 16:23

Arton askar i ett klassrum och med tjugoen pärmar försmäkar jag på denna öööökenvarma skola.

Sorterat pennor, sudd och linjaler. Laminerat namn i långa rader och sippat i mig en och annan kaffekopp. Det behövs någon till det med tänker jag nöjt. Både till sorterandet och sippandet...av kaffe.

Efter att igår ha lämnat jobbet fullständigt dimmig i huvudet, slut efter en dålig sömn och en hel dag av sittande och lyssnande, gick jag idag hem med betydligt mer energi.
Att ha funnit uppgifter att ta sig för, saker att färdigställa, prylar att organisera, gör att jag håller mig pigg och alert.
Det är roligt att ha uppgifter att kunna bocka av, känna sig nyttig och effektiv.
Idag sa jag till på skarpen att ingen fick göra klart det jag fifflade med, utan låta mig fortsätta imorgon.
Dagen går så mycket fortare när man har något att göra.

Hemma råder ännu några dagars sommarlov och i poolen flyter en övergiven plastbåt omkring. Uppblåst till max och något svullen av solen ser det ut som att den fått en rejäl fläskläpp. Ser lite kul ut.
Plaskar med fötterna i vattnet så den guppar bort medan jag njuter av dagens godaste kopp kaffe.

Njuter en stund till.
Sen ska jag laga middag.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se