En bit ur mitt liv

Senaste inläggen

Av Kattis - 6 augusti 2020 11:00

Livet är en ständigt pågående process. Det kan finnas tankar och drömmar om framtiden men ingen målgång. Mer än när det är slut.
Det går hela tiden framåt, nästan forcerande. Ibland skrämmande fort. Man har ingen chans annat än att anpassa sig och följa med.

Livet går även som i block. Många varierande och väldigt olika. Det finns block vi aldrig passerar och block vi fastnar i. Block vi saknar och block vi längtar till. De behöver heller inte komma i en viss ordning.
Först har vi förstås barndomen. Som liksom kräver sin passage. Förhoppningsvis kommer vi igenom den utan att vara alltför kantstötta. Den tar slut den dag vi blir stadiga på egna ben. Med egen styrd vardag och arbete och hem. Då finns ett självständigt block. Då man sköter sitt liv helt på egen hand. Ofta kommer det blocket efter barndomen, men jag hoppade över den. Eftersom jag och min man köpte vår första lögenhet ihop. Direkt.
Ibland kan jag i ärlighetens namn känna att det är lite synd att jag inte fick gå igenom det där med självständighet. Men men.
En del lever det blocket många gånger om och en del för alltid.

Blocket med sambo utan barn är ett härligt block. Inte att förringa barnen, men den delade självständigheten är underbar. Fri. Göra som man vill, lägga pengar på ansvarslösa äventyr och bara njuta. Det är mysigt.
Blocket då livet som förälder börjar är nog det mest omvälvande och känslomässiga av dem alla. Vilken omkullkastning av världsbilden man får vara med om. Plötsligt betyder allt annat inte ett strunt. Livet zoomar in fullständigt och suddar ut det mesta.
Detta block har jag varit i under ganska många år. Typ tjugo.

Det är när barnen börjar bli självgående, flyttar iväg och klarar sig på egen hand som man, vare sig man vill det eller inte, slungas över i nästa block. Det där man blir ett par med sin partner igen fast ändå inte helt fri. Det finns fortfarande barn att ömma för. Även om de inte vill det.
Jag tror att min överfasning kommer bli en lite längre process. De äldsta är nu stora och klarar sig själva, en flyttar iväg för studier nu och till och med de minsta är ändå självgående.
Jag börjar förstå att mitt liv, mitt jag, är inte enbart ett föräldraskap. Jag är min person. Börjar se att det finns utrymme för att odla mig själv.
Kanske därför jag fått lust att studera. Att utvecklas. Även om jag nu inte vet om just utbildning är rätt väg för mig. Kanske i form av kortare kurser. Men det finns säkert även andra sätt.

Det finns ju ett block till. Minst.
Pensionen. Livet som äldre. Med sambo/partner eller utan. Vilket jag hoppas kunna mysa igenom tillsammans med min man under många, många år.
Men det är ju sen. Förhoppningsvis.

Nu ska jag så småningom lära mig leva ett liv med utflugna barn. Det dröjer väl tio år till innan alla har flyttat, tack och lov, men sakta går vi åt det hållet.

Skönt ändå med så många barn. Det gör liksom att varje steg tar längre tid.

Allt detta får mig att fundera på att byta namn på bloggen. Här skriver jag ju om mitt liv. Och det handlar inte enbart om att vara förälder längre. Inte ens mycket faktiskt.
Måste fundera.

Av Kattis - 5 augusti 2020 10:19

Jag springer längs stigarna i skogen. Ljungen blommar och skänker otrolig skönhet till min utflykt. Jag myslöper. Vilket betyder att jag springer helt på känsla och låter lusten styra min tur.

Stigen gör tvära svängar och är väl kuperad. Går ömsom över bergsknallar och ömsom genom tät växtlighet.
Plötsligt smäller det mot insidan på min vad och jag känner det som att jag sparkar till mig själv. Men det gjorde för ont för att komma från min sko tänker jag och testar att göra om rörelsen. Jag kommer inte upp med vänster fot till punken som ömmar på höger vad.
Jag springer hela tiden vidare.
Vaden spänner ordentligt och jag börjar fundera på om jag blöder och gör en snabbstopp och drar kort upp byxbenet för att titta. Får inte upp byxan så långt, men ser heller inget blod.
?Tänk om det var en orm?? är en tanke som seglar förbi medans jag fortsätter löpa.

Jag känner luften pumpa i mina lungor och njuter av sätta stegen i takt med musiken. Lagom till sista och tionde kilometern kommer en härligt peppande låt och jag låter benen löpa på fritt. Det går fort och lyckoruset sprider sig i hela kroppen.
Kommer hem helt flåsig och trött med svetten rinnandes. Så skönt.

Efter nedvarvning och stretchning tar jag en välbehövlig dusch. Och då ser jag och minns plötsligt smällen mot vaden. Jag har två pyttesmå blodprickar och ett blåmärke. Det har blivit en uppsvullnad precis på området, som när jag får en allergisk reaktion mot katt.
Jag gör mig i ordning och utan att säga nåt om mina funderingar ber jag maken titta på benet.
?Har du blivit huggormsbiten?? är hans direkta reaktion.

Håller vaden under uppsikt hela kvällen och googlar info om ormbett. Läser att man alltid ska söka vård men också att det handlar mycket om observation. Tänker att den observationen gör jag bäst själv. Vaden svullnar aldrig upp gör endast lite ont. Så jag går obekymrat till sängs. Det var ju kanske inget bett.

Idag är vaden öm och spänner lite. Jag är fortfarande blå och har två prickar.
Tänk om det var en huggorm?
Mest sur för att jag inte fick se den.

Jag mötte en kopparödla här om dagen. Det är dock ingen orm.

Av Kattis - 4 augusti 2020 11:15

Puttar altanstolen långt bort i hörnet och in i skuggan. Vilar fötterna mot staketet och drar några djupa andetag.

Jag vaknar normalt sett alltid först. Till och med långt före alla andra. Men nu har jag haft en relativt intensiv vecka, med långväga långtidsbesök, leverans av byggbod, omförflyttning av barnrum och försök till försäljning av båten. (Jo, den ska säljas). Så jag har känt de sista dagarna att mitt huvud varit lite splittrat, snurrigt. På gränsen till överhettat.
Därför beslöt jag mig redan vid läggdags för att låta mig sova ut fullständigt. Rejält. Så länge jag behövde.
Och tanken och kroppen sitter ju ihop, plötsligt sov jag två timmar längre. Ända till halv tio!

Tog min morgon i samma takt som vanligt.
Morgontoalett, yogastund, frukost.
Det var bara det att jag nu hade en unge i knät vid frukost och tiotusen frågor till kaffet. Hade ont i magen halvvägs in i gröten.

Nu förstår jag varför min kropp väcker mig tidigt. Jag behöver två timmar lugn och ro på morgonen. Att få vakna, tänka, känna och andas innan någon kräver uppmärksamhet och svar på historiens alla märkliga frågeställningar.
Vad vi ska äta till lunch imorgon? Inte tusan vet jag! Jag vill bara ha frukost!

Nu har jag krypt undan med min kaffekopp och hör makens slipande på övre plan. Renovering pågår.

Jag är nu inne på sista semesterveckan och kanske är jag lite extra stingslig just därför. Vet inte. Försöker att inte tänka på det. Första jobbveckan är ju mest plock och möten ändå. Det riktiga, barnen och skolklasserna, kommer ju först veckan efter.
Det ska nog bli skönt med lite ordning och reda också. Det är ju ändå bara några månader så är det jullov. Tiden går ju så rasande fort.

Ja.
Igår blev min äldsta son 20år.
Gulp.

Av Kattis - 28 juli 2020 13:30

Sitter med filten virad runt mig och huttrar i min altangunga. Lyssnar till tonåringarnas stök i köket. De skapar matmagi. Amerikanska pannkakor i travar. Lunch med andra ord.

Själv åt jag någon couscousröra i plastkopp. En sån där fyll-med-varmt-vatten-till-strecket-kopp. Men det var riktigt gott faktiskt. Och eftersom ingen annan tycks äta dem, gör jag det.

Fy så kallt det är. Vinden kyler ner mig ännu mer och mitt blöta hår känns kallt mot nacken.
Att säga att jag tar igen mig från dagens träning vore en lögn. Det var inget att ta igen sig från.
Jag ska ju börja låta min nya polar-klocka planera min träning. Så idag lyssnade jag till dess förslag om ett löppass på en dryg timme i pulszon 3. Det innebär att pulsen ska befinna sig inom spannet 70-80% av maxpulsen.
För mig blir det till att springa otroligt långsamt vilket känns fånigt. Nästan pinsamt.
Men jag höll mig till ramen för passet och lyckades hitta en lunk som tog mig sakta framåt med rätt puls.
Nog för att jag svettades, men när träningen var avslutad var jag inte nämnvärt trött. (Kanske är det som är tanken?)

Hemma tänkte jag att med denna icke trötthet kan jag ju lyckas klämma in lite benstyrka när jag ändå håller på. Så jag plockade upp några kettlebells, gummiband och yogamattor och lockade med mig de två små ut på altanen.
De tyckte det var en jätterolig ide och högg gladeligen in på alla mina attiraljer.

Vi (läs; jag) kom på tre olika övningar (jag körde min gamla planering jag alltid jobbat efter) som verkade roliga för stunden. Och så gjorde vi en cirkelträning av det.
Det blev enbensböj, knäböj med gummiband och enbent marklyft med kettlebell. Alla bra balans- och rumpövningar. Dessutom väldigt roligt att vi kan göra exakt samma övning trots styrke och storleksskillnader.

Vi körde på och det var lika jobbigt för oss alla. Vi pustade lite och sen sprang lilleman in. Han smet efter första varvet.
Men vildingen och jag körde på två varv till. Han är tuff min tolvåring. Och fylld av några för många kilon energi. Så att göra av med några med jämna mellanrum är ett måste. Annars pyser de ut lite hur som helst. Vilket kan ibland bli lite störande.

Så. Dagens träning gjord. Enligt klockan.
På det här viset kan jag ju springa imorgon igen. Lätt.

Kanske är det som är tanken.
Känslan av lätt.

Av Kattis - 27 juli 2020 21:14

Jag har raderat det.
Tog bort hela appen faktiskt. Kastat alla tankar om Lidingöloppet över bord.
För nu.

Igår fick jag ett meddelande vid frukosten. Min älskade vän ville ha sällskap på en liten feel good-runda i motionsspåret. Det brukar betyda en fem kilometerstur.
Och jag är ju inte den som är den. Trots att jag sprang 25km dagen innan och verkligen mådde dåligt därefter, måste jag ju ta tillfället i akt och haka på. Det är ju så sällan jag får möjlighet att springa med henne.

Så vi tog en lugn sväng i spåret och det kändes helt ok. Knäna gnisslade lite den första kilometern och jag var otroligt flåsig, lät som om jag aldrig sprungit förut i hela mitt liv, men i övrigt var det helt ok.
Häftigt.

Men som sagt. Jag har nu ändå raderat mitt löpprogram för Lidingöloppet. Har plockat bort den träningsappen och bestämt mig för att följa klockans rekommendationer fullt ut. Det är ju ändå det den är till för. Den läser av min puls från all träning, läser av vilopuls och sömnstatus. Nu provar jag att låta den sköta träningsplaneringen också.
Lade in ett träningprogram för en halvmara under hösten. Spännande att se vad det kan resultera i. Det är ju ändå en halvmara jag ska springa i vår.

Fast. Sen får vi väl se.
Lusten kan ju komma tillbaka.
Och då är det väl bara att springa lite längre. Så är jag nog av med den igen. Lusten alltså.

Idag blev det istället vilodag. Helt oplanerat. Men det är väl så det blir ibland på semestern. Och vilodagar ska ju vara bra har jag hört.

Av Kattis - 25 juli 2020 19:44

Yr och smått illamående ligger jag i ett försök till återhämtning i altangungan. Jag mår piss.
Släpar mig upp och in i köket för att rota fram nån glass. Jag behöver en. Min kropp kräver något för att komma igång igen. Ändå åt jag ju lunch för en stund sen. Men behöver socker.

Jag har idag lyckats med det jag inte klarade i lördags, för en vecka sen. Jag har sprungit 25km.
För att hålla nere pulsen så mycket som möjligt blev det väldigt långsamt. Därmed tog det otroligt lång tid.
Så här i efterhand undrar jag om det vore bättre att öka tempot lite för att istället bli klar snabbare. Fast det vet jag ju inte om jag klarat.

De första tio kilometrarna kändes sköna. Det rullade på och kroppen kändes otroligt bra.
Fem kilometer senare var situationen en helt annan. Jag betade av kilometrarna två och två. Drack och stoppade i mig lite energi.
Efter 23 km var jag helt slut. Benen kändes som betongpelare och huvudet tomt.
Jag gick några meter. Drack. Andades långsamt för att få ner pulsen.
Sprang en kilometer till. Upprepade.

Till slut pep klockan till och visade 25 med stora sifftor. Äntligen.
Med svåra steg tog jag mig hem den sista biten. Herregud så trött. Så onda ben.

När jag fått i mig vatten och resorb, stretchat, duschat och ätit lunch kröp jag upp i hammocken och slumrade. Så ofantligt trött. Och yr, svagt illamående och nästan lite sjuklig. Mådde inte alls bra.

När jag sen fått tag i min glass och sakta petat den i mig kom så smått kraften tillbaka. Illamåendet gick över och jag började känna mig som människa igen.
Socker. Ibland är det precis vad man behöver.

Mitt mål den här sommaren har varit att springa Lidingöloppsdistansen. 30km.
Men fy. Efter dessa 25 vete tusan. Nu gick lusten lite ur mig. Är det så här jobbigt och får mig att må så här dåligt.
Då vet jag inte om jag har lust längre.

Vi får väl se.
Nu har jag i alla fall klarat 25km.

Av Kattis - 24 juli 2020 09:58

Vi skrattar åt vår tokiga etapp upp från grottan, jämför olika rivmärken och skrapsår, kollar våra olika aktivitetsstatusar (hur många steg har vi gått egentligen och vem har redan fyllt sin rörelsering) och vilar ut inför den sista leden. Den som tar oss tillbaka till bilen.

Vi vandrar snart vidare.
Jag hör snackas om smärtor i knän och trötta ben, ser att lilleman är rejält matt. Men tänker att det som inte dödar, det härdar.
De kommer växa av att utmanas, se sin kraft vara mycket större än de tror. Få en större självkänsla. Det är bra. Det är bra att de har lite ont och är lite trötta. Vi pushar gränserna.

Vi vandrar längs den andra kustremsan nu. Det är öppnare och vi passerar hagar och lite kreatur på vår väg tillbaka mot bilen.
Eftersom vi inte riktigt vet var bilen står och inte heller vet var vi befinner oss har vi ingen aning om hur långt vi har kvar. Vi bara vandrar.
Plötsligt inser Lilleman att han glömde sin vandringsstav uppe vid glasskiosken. Vi har redan gått i en timme sen vi lämnade fyren, så att gå tillbaka finns inte på kartan. Inte på någon karta.
Ledsen tar han mig i handen och går med tårfyllda ögon jämte mig. Vi vandrar vidare med vår pinnsorg, Lilleman beskriver hur perfekt pinnen var i sin avskalade form och släthet. Hur den var alldeles lagom lång och hade en bra form för hans hand.
Hans lilla hand som nu vilar i min. Älskade gosse.
Jag vet att han är trött men hans sorg är på riktigt. Jag förstår honom. Det var en fin pinne.

Vi hittar kanske en ny, försöker jag. Men vet att det är ingen ide. Det är inte samma sak. Den pinnen han vandrade över Kullaberg med är borta.

Till slut tar tröttheten över och sorgen byts åter igen ut mot ilska. Nu ska han flytta in igen. Precis här. Han ska bygga ett hus exakt här, för han tänker inte gå ett steg till.
Ok. Men först räknar vi ledmarkeringar, säger jag. Räkna till tjugo röda markeringar, så ser vi om vi kommit fram till bilen då.
Det kan inte vara så långt kvar, tänker jag tyst för mig själv.
Gossen börjar räkna väldigt bestämt. Håller noga koll på varenda liten färgplupp. Han är snabbt uppe i fem stycken.
Rackarns. Det här går fort.

De som går längst fram är inte längre inom synhåll. Vi går i vår egen takt. Går och räknar markeringar.
Sexton. Sjutton, räknar gossen högt och tydligt. Lite så där bestämt, att kolla nu mamma, vi är redan på sjutton.

Plötsligt kommer en äldre bror tillbaka över backkrönet. Vi är framme, ropar han. Bilen står här borta.
I samma stund böjer sig Lilleman ner och plockar upp en ny pinne. Nöjd vandrar han den sista biten till bilen.

Slutet gott allting gott.
Denna tisdag vandrade vi 16km längs de stundom väldigt lutande lederna på Kullaberg. Det är en dag jag kommer minnas och hålla varmt om hjärtat en lång tid framöver.

Av Kattis - 23 juli 2020 19:31

Youtube.
Skulle önska att det inte fanns. Men mina barn är som alla andras och har hittat samma knäppisar som alla andra. Sett det alla andra sett. Som Jocke och Jonna.
De har med sin serie Spökjakt bland annat varit ute på Kullaberg och letat efter bevis på spöken.
Så när vi, tre meter från bilen, hör glada utrop bland tonårsgänget som ser skylten som visar mot Kullamannens grav, på helt fel sida och åt helt fel håll, ger vi bara efter direkt. Klart vi ska dit. De måste ju få se vad det nu är.

Vi vänder om och knatar i pilens riktning. De trötta barnbenen är plötsligt inte så trötta längre.
Det är inte särskilt långt. Uppför en liten backe så ligger den där. En stor sten. På den har någon skrivit Kullamannens grav med mörk spritpenna. Men det ser inte mycket ut för världen.
Besvikelsen står skriven i samtliga barns ansikten. De trodde det var mer. Att det var nåt större.
En lärdom så bra som någon. Den bild som målas upp i de digitala plattformarna stämmer sällan med verkligheten.
Vi tar några kort och backar tillbaka till där vi var för en stund sen. På väg åt ett annat håll, på andra sidan.

Sen följer några timmars vandring längs den blå leden. Vi passerar någon utkiksplats med hänförande utsikt över hav och klippformationer. Det är hisnande brant och otroligt vackert.
Lilleman vandrar med sin nyfunna stav, en snabbt älskad promenadkompis som passar utmärkt att trycka genom alla möjliga håligheter vi passerar. Den sitter bra i handen och har perfekt längd. Han är nöjd.

Väl uppe vid fyren är det en trött skara som ramlar ihop på en liten gräsplätt för att samla sig och fylla på med diverse vätska och energi.
Vi ser på utsikten och känner på blåsten. Vilar.

Snabbt hägrar ändå grottan längst ner vid bergets fot och alla har plötsligt fått ny energi och är riktigt nyfikna och vill ner och titta. Så vi tar en sväng dit ner tänkte vi och packade ihop oss.
Det är en otymplig strapats att ta sig över de enorma klippblock och stenar som utgör kustkanten.
Vi följer de ditmålade pilarna som visar riktningen mot Silvergrottan. Havet visar oss sin enorma styrka och vågorna slår med kraft mot klipporna, bildar skumberg som med vindens hjälp yr omkring oss. Det är vackert. Så vackert.

Grottan visar sig vara en väldigt trång liten historia. En in-och-vända-variant. Men vi blir ändå kvar där utanför en bra stund. Njuter av att se havets mäktighet. Ungdomarna fotar och fotas och jag pickar återigen mig själv på axeln, njut nu. Njut.

När vi bestämmer oss för att gå tillbaka upp tycker sig min lilla tolvåriga vilding att han hittat en annan väg upp. Rakt upp från grottan. Vi ser att det nog går en stig där. Om än svårtolkad. Men vi klättrar uppåt.
Det är brant. Riktigt brant och stigen är verkligen minimal. Vildingen går först. Försvinner snabbt i de snårigheter som döljer det som skulle kunna vara en stig.
Vi andra kommer efter. På olika avstånd.
Jag hör vildingen tjoa med jämna mellanrum när jag ropande undrar vart han tog vägen. Gick du verkligen här? frågar jag när stigen viker in i ett snårigt buskage. Jadå, ropar han tillbaka. Gå in mellan grenarna bara.
Okej. Jag kryper in och tar mig mellan de grova grenar och taggiga snår som bildar en koja över det som skulle kunna vara en stig.
Jag fortsätter framåt. Jag ser ju att det finns en stig. Eller funnits. Men den är ju rätt svårframkomlig.

Rätt vad det är tar den slut. Mot en betongvägg. Ovanför är en plattform med staket. Jag har kommit upp till fyren. Det är betongplattan runt Kullens fyr som gör stopp för min väg. Här tog stigen slut. Eller. Vi kan nog konstatera att detta inte var någon stig.
Sakta med säkert samlar vi ihop oss där uppe. Tonåringarna ramlar upp över staketet. De ser lite trötta ut. Vi peppar dem med glass.
Kaffe och glass vid fyren på Kullaberg, tillsammans med alla dem som betyder mest för mig i hela världen.
Pickar mig på axeln. Jag vet. Njut nu.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se