Direktlänk till inlägg 3 juni 2009
Såg på "House" igår kväll. Ett för övrigt suveränt program!
Gårdagens avsnitt bjöd på ett dilemma. En svårt skadad flickvän hölls vid liv genom nerkylning och medvetslöshet. Ett försök att vinna tid för diagnossökning. Diagnos stod äntligen att finna, resultatet var att ingen hjälp gick att ge...
Flickvännen var alltså döende och nu kom dilemmat. Väcka upp för att berätta vad som hänt henne och ta ett sista farväl, eller låta avlida i tysthet från det stadie hon nu befann sig i....
Fruktansvärt svårt anser jag. Visst får den anhörige en sista stund med sin älskade, men den stackars döende får ju endast en kort tids ångest.
Tänk att behöva vakna upp till vetskapen om att du nu kommer dö inom loppet av några minuter. Fy, kan det kännas värre? Eller är det värre för den anhörige? Nej, man varken kan eller ska mäta sorg!
Vad lycklig jag är med en helt frisk och välmående familj!
Det tackar jag för....tack!
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | |||
29 |
30 | ||||||||
|