ANNA GAVALDA      "LYCKAN ÄR EN SÄLLSAM FÅGEL"

Jag tyckte hemskt mycket om hennes förra bok "Tillsammans är man mindre

ensam", denna var inte lika bra.

De första tvåhundra sidorna var riktigt jobbig läsning. Men när man väl kommit över tröskeln hemma hos familjen i långtbortistan, blev allt mycket trevligare.

Därefter var det läsning i ren Gavalda-anda......

Jag älskar hennes sätt att uttrycka sig, leka med orden och ibland liksom håna sina egna karaktärer.

Så om du bara kan kämpa dig igenom den tradiga början, som ändock krävs för att kunna ge Charles hans personlighet, så väntar en riktig god bok.

Diskhon och bänken och hela köket är överfullt av skålar, burkar och plastmuggar.

Jag har tömt mitt lilla sommarkök för att ge det en trevlig rengöring.

Det är inte långt kvar innan semestern är här, och jag har för en gångs skull en riktig längtan ut med "stugan"!

Jag har börjat fylla barnens garderober med kläder och skafferiet med torrvaror.

Jag torkar bänkar, hyllor och bord ideligen........

Gardinerna till vardagsrummet är klara och på plats.

Jag är nöjd.....

Av någon anledning är alla husvagnar inredda i mormors stil. Eller i vräkigt läder och fuskguld.

Inget snyggt vilket som! 

Men nu har jag bättrat på gardinerna i alla fall. De var i guldigt, glansigt innan.

Bäddat har jag gjort för ett tag sen. Vi har ju redan fusksemestrat i den på parkeringen......

Nu fick ni se våra sängkläder också ; )

Byggare Bob och Bamse för hela slanten.

Bakom hörnet till vänster är en bredare säng/dinett (liten sittgrupp med bord) till äldsta grabben.

Vår lilla rullande stuga är på två rum och kök. Inte illa för att gå på krok.....

Det finns dock ett problem med husvagnspackning. Alla kläder tar slut!

Nu har jag packat vad jag anser kan räcka. Jag måste försöka lära mig att ta lite lätt på fläckar och smuts under resorna...Det går inte att packa för hela semestern utan att behöva tvätta på vägen.

Men som sagt nu är barnens garderober inomhus tomma.......

Det skulle behövas två klädgarderober per barn.

Hur gör man när barnen har delat boende? Det blir väl lite samma sak?!

Dinosaurierna invaderar vardagsummet. 

Bilarna tar sig fram längs vägen med skräcken lysande ur lamporna.

T-rex vrålar och böjer sig ner för att sätta tänderna i djungelbilen, men missar med en hundradelssekund.....

Jag plockade fram den gamla bilbanan, flexitrax-banan, för att kolla igenom helheten och slänga alla trasiga delar. Sätta ihop den och ge den en möjlighet att komma till barn som känner sig lite mer roade av denna plockepinn-värld.

Mina barn har inte rört den på väldigt länge.....

Trots att de i min vetskap egentligen aldrig lekt med den kunde jag konstatera att inte en enda bil var hel.

Så dem måste de ju ha roat sig med.

Lade ut en bild av banan på det ökända fb, men utan resultat.

Däremot leks det plötsligt alldeles vansinnigt med detta nu här hemma!

Fast med vanliga cars-bilar. Det gick ju lika bra tydligen.....

Något som visat sig vara otroligt effektivt, är att plocka bort hälften av barnens leksaker och gömma dem i källaren. Sen kan man byta dem då och då.

Då blir de som nya bekantskaper i lekrummet.

För vem får plats med allt barn får nu för tiden?!

Det finns ju prylar överallt!

Och att slippa slänga, då ingen annan visar intresse, när det är fina välfungerande grejer, är ju en lättnad.

Fast då krävs ju förvaring förstås........

Och då krävs rensning av förvaringsutrymmet och en hel del försakning av vad det kan rymma.

En tripp till vår tipp.........

Bikinin är på och frukosten intagen.

Högen med böcker är staplad och solglasögonen ligger på vänt.

Solkrämen är beredd och vädret är med oss.

"Det blir en dag på stranden......" Fast för oss vid poolen. Men det är bara skönare.

Planerar att plöja igenom min pågående bok idag och bara njuta.

Jag har ju börjat lära mig det där med sommarlov.......

Idag har jag sommarlov!

Det finns ingen tvätt, för jag jobbade ikapp allt igår. Och dammsugningen kan stå över en dag.

På dagens schema står enbart några trippar till tippen. Och dem står mannen för.

Jag har förstås några ess i rockärmen.....Ett par längder (gardiner) till husvagnen vill jag få upp idag.

Men dagen är lång och det går fort, så det tar vi sen.

"Nu tar jag en dag vid pooooooolen, nanananana"

Känner den skrovliga klippan under mina fötter, ännu varm efter en lång dags sol. Sitter med armarna runt knäna och blickar ut över horisonten. Ser en Siljabåt glida fram på sin färd mot annat land. Och mängderna av måsar som gör den följe......Sommar och ledighet, dagar fulla av bad och slapphet. Många är de timmar då jag, med endast en stor trave böcker, ligger och njuter på bryggan. Jag må vara ensam och sysslolös, men aldrig heller så aktivt med om all världens äventyr. Aldrig så rädd, aldrig så modig och aldrig så förtvivlad eller så kär!Vad vore väl livet utan böckernas värld.......

Kollade in på Carola Wetterholms blogg. Där kunde jag läsa att de inte kommer vara med i familjen annorlunda nästa säsong.

Oj, vad mycket ledsna kommentarer hon fick!

Jag tillhör också skaran som tyckte det var mysigt att ligga i soffan och blicka in i en storfamljs vardag.

Och jag tyckte om familjen Wetterholm just för att de var en helt vanlig familj, med lite ovanligt många barn.

Synd att sådant inte tar sig bra ut i tv. Att det inte är den typen av familj som önskas av producenterna.

De vill ha en något mer galen familj, där publiken ska sitta och gapa och oja sig. En familj som gör att alla utomstående undrar hur detta kommer gå.....

Första säsongen var det med en familj från Södertälje.

En mamma med två barn med varje man i stan ungefär.

Som hade lyckats fiska upp en karl som såg hennes behov av hjälp...

Och som framför allt utnyttjade varje stunds hjälp av sina tonårsbarn som hon kunde norpa åt sig!

Det var hemskt!

Jag kunde inte titta på detta alls. Mådde jättedåligt av att se hur de levde.

De blir ju lite reklampelare av alla stora familjer på något sätt.

Jag slutade titta på programmet helt och hållet......

Många gav ju kommentarer när dessa program startade, att vi var som en familjen annorlunda.

NEJ! Jag blev inte glad av dessa kommentarer....

För som de där var vi inte!

Sen försvann ju dem och nästa säsong blev mycket trevligare.

Men om jag skulle vilja vara med där vete tusan.....

Fast det finns det ju tydligen de som blir ledsna för att de inte får.

Och Carola, som varit med förut, borde ju veta om det är något att vilja medverka i eller ej.

Men det skulle vara kul att få se en säsong med en familj med många barn av bara ett kön. För det känns annorlunda........

Solen skiner över ryggarna på fem små gossar som går med näsorna i diket.

Strån fulla av smultron och röda små fingrar.

Vindens sus i björkarnas trädtoppar, tallarna som står trygga mot all vind.

Vägen slingrar sig bakom bergsknallar och backkrön......

En gång levde jag livet här....

Gick denna vandring var dag, med sovande barn i vagnen.

Nu vandrar jag vägen åter, men med egenhändigt vandrande barn.

Vi finner inte bara mängder av smultron, vi hälsar på herr esping också. 

Liten, kort herr Snok tog sig besväret att möta oss längs vägen...

Promenaden var förr i sin helhet, en längd på så gott som en mil. 

Nu är det inte riktigt möjligt, det blir bara en liten bit. Har inte ens någon vagn med mig. Den är ju trasig.

Nu har jag bara en värdelös sulky, med snurrande hjul......När i hela världen gör en sådan vagn sig värd besväret?!

Idag ska mannen, min privata pitbull, ta sig till vagnbutiken och gnälla och skälla lite....Får se vad det kan resultera i.

En vagn ska hålla i mer än tre år! Särskilt ståldelarna i chassit.

Alla barnen älskar vandringarna i skogen. Drömmer tillsammans med mig om ett hus, ett hus med möjlighet att springa och fiska i sjön, bygga trädkojor och ett stort område att regera över.

Undrar ibland hur jag kunde släppa denna plats som jag ju redan haft en gång!?

Men, med fem barn i ett hus på max 100 kvadrat och utan vattentoalett, kändes det som ett nödvändigt ont.

Jag hittade ett hus och köpte det. Sen blundade jag så gott jag kunde för platsen.

Nu har jag ju vant mig vid platsen, så illa är det inte. Men det var inte där mina drömmar om barndomsförgyllning fanns.

Men nu ska jag inte låta så gräsligt bortskämd. För det är precis vad jag är. 

Jag har det otroligt bra, och ska inte klaga!

Minst åtta år sen......

Vi satt på baksidan av huset, med skogen framför oss. Solen värmde och semestern var straxt inpå knuten.

Jag satt på rast med arbetskompisarna. Vi pratade om ditten och datten.

En av dem berättar att mannen till en god vän varit sjuk en tid och nu gått bort.

"Åh, så skönt!", säger jag spontant rakt ut.........

Hmmm....Det kanske inte riktigt var rätt ordval?!

Fast nu jobbade jag inom äldreomsorgen, så alla förstod ju mina tankar, men ändå.

Att bli gammal och må bra, ha goda vänner kvar och känna att livet ännu rullar på, är en sak.

Men när man inte mår bra längre, sjukdomar som hopar sig och alla gamla vänner och syskon redan gått bort, är det nog inte lika roligt längre. Då känns det nog färdigt.

Och då är det med allra största sannolikhet skönt att få dö.......

Jag har suttit vid ett antal äldre som har somnat in.

Det är en väldigt stor känsla, att följa deras absolut sista andetag och få önska dem lycka till på färden. 

Hålla en hand och tryggt sitta bredvid. Det är stort.

Att dö är inte hemskt, när det får ske naturligt efter ett fullvärdigt liv.

Det är livets gång och den största lyckan ligger väl då ändå i att få dö innan man blivit för sjuk, innan man blivit för snurrig och innan livet upphört i alla andra avseenden.

Att få lämna in med flaggan i topp.......

En vän berättade idag att hennes morfar gått bort.

Och jag, som i sanningens namn anser att det borde varit skönt, hittar som vanligt fel ordval. Nu sa jag det kanske lite bättre; "livet har sin gång".

Men i efterhand känner jag att jag nog lät lite okänslig.....

Och om det uppfattades så, ber jag så mycket om ursäkt.....

(Du vet själv vem du är.)