Sitter på stranden och kurar ihop mig i min skräpiga, gröna munkjacka. Det blåser och är riktigt kallt. Himlen ser allt annat än vänlig ut och i sanden framför mig sitter en mycket ynklig skara barn i baddräkter tillsammans med två välpåklädda simlärare.

Jag känner hur kölden tränger djupt bara jag ser på de bara små barnkropparna. Brrrr.......

Det blir några springlekar och sen ytterligare en stillasittande stund på marken.

Badet uteblir idag. Badet har uteblivit många dagar nu.

De senaste veckorna, hemma i väntan på semestern, var knappt uthärdliga i den tryckande hettan. Vi var tvungna att ta halva dagen genom poolen för att ens stå ut!

Och det har visat sig att det vädret är inte förändrat alls. Samma värme och badvänliga sommarväder är det fortfarande där hemma.

Det är bara vi som lämnat det. Det är vi som tog semestern till annan ort.

En annan kylig, blåsig och alldeles badomöjlig ort........

Tänk att det är samma visa varje år! Kan inte begripa....

Regnet har åtminstone hållit sig undan och molnen har istället låtit solen tränga igenom med ett par strålar då och då. Men det har knappast varit varmt.

Imorgon beger vi oss till det roliga badhuset för att i varje fall få lite badkul.

Kanske vågar något barn ta sig ner för den långa vattenkanan.....

Vem vet, kan hända en och annan flodhäst också ramlar där nerför?!

Råkade se mig i spegeln nu efter duschen.............Åh, fy f-n!

Jag tror min häck är större än hela studsmattan här utanför.

Suck! Jag vet ju att jag gjort denna tillväxtresa fem gånger förr och alltid kommit ner i vikt utan större problem. Men så här i slutet av graviditeten känns kroppen alltid utomjordiskt gigantisk.

Det är inte min kropp liksom.....

Men vad gör det om hundra år...

Som man sår får man skörda. Och jag kommer skörda världens bästa frukt!

----------------------------

Under gårdagens vistelse hos systern med familj kom ett väntat besök.

Hennes barndomskompis som ska gifta sig inom en månads tid. Det var möhippa för en tid sedan och systern tog många roliga bilder som vännen ville se.

Att få träffa denna unga tjej som står inför porten till livet som gift.

Precis på väg att ta de första kliven in i familjebildandet och en spännande framtid full av förväntningar och drömmar.

Det är inte lätt att hålla sina känslor helt från grader av avundsjuka.

Tänk när man var där. Hade allt framför sig. Alla graviditeter och småbarnsår. 

Alla drömmar och spänningarna inför vad som komma skall.

Vad fort det gick!

Detta är min sista graviditet, mitt sjätte och sista barn. Det var mitt mål och nu är det nått.......

Nu har jag några sista veckor som gravid kvar och sen är familjen komplett.

Det är inte utan vemod jag tar avsked från livets period av barnalstring.

Carbonara stod på menyn, om ni undrar..... Men självklart skulle Rolle baka muffins exakt samtidigt! Att laga mat för sju personer i ett husvagnskök kan kräva sitt tålamod ibland.

Campingen ligger helt tyst och öde. Inne i husvagnen är det lika stilla. Barnen har kommit in i sommarlovstider nu, hemma vaknade de innan tuppen gol sju gånger..... Att ligga vaken och lyssna till tystnaden är så mysigt, som att få ta del av en välbevarad hemlighet. Minns när jag i tioårsåldern vaknade av mullret från mjölkmaskinen då pappa, i ottan, skulle mjölka kossorna. Jag klädde mig och smög raskt ner och ut... Det var bara jag, pappa och kossorna vakna. --- Några av sommarens bästa stunder.

Gymnastikskorna sjunker djupt ner i sanden där jag går. Det ger ett lite större motstånd att gå i än jag är van vid. Men det är mysigt och vackert att gå denna promenad längs strandkanten. 

Och att få gå den tillsammans med min syster är än bättre!

Att bo mer än fyrtio mil ifrån sina syskon ger inte många möjligheter till gemensamma promenader under året.......

Är uppvuxen med min ensamstående mamma. Levt mitt liv och haft mina kompisar och gått i skolan helt som ensambarn.

Men att få komma hit upp där pappa bor och plötsligt leva ett liv med flera syskon, har alltid varit lika underbart!

Här i Värmland är jag en av fyra barn..........

Min bror är två år yngre, systra mi är fyra år yngre. Det är vi som lekt som barn och som simmat i älven, ridit i skogen, klättrat i höet och åkt på hölasset.

Det är vi som bråkat och skrattat under sena sommarkvällar.

Sen kom jag upp mot tonåren och livsnödvändigheten i att inte förlora en enda dag med kompisarna, för då kunde jag ju vara uträknad, kom till insikt. Och då var det svårt att vilja ta sig hit upp.

I samma veva, kom min yngsta syster. Vi andra var då redan 8, 10 och 12 år.

Tyvärr blev det aldrig samma kontakt med henne........

Fast när hon nu också börjar växa till sig kanske det ändrar sig. Den som lever får se....

Hon är en häftig tjej i alla fall. Har just gjort klart lumpen.

Dagen har bjudit på en sväng ut till badstranden som allmänheten glömde. 

Långt bort och in i skogen, en liten järnbrun insjö med en strand full av kottar.

Fick som synes till och med i lille Poker. Han fann det riktigt behagligt att kunna kliva runt i egen magdjup vattennivå. 

Hittade en och annan kringflytande kotte eller ditflygande pinne.

Tog något simtag här och var och var allmänt nöjd med livet........

Som "sexbarnsmamma" skriver är det inte bara att köpa sig en hund hur som helst när man har ett antal barn. 

Det kräver sig en tankeställare.

Nog för att jag inte var utbildad då han kom in i vår familj som bebis nummer tre, men sinnelaget och intresset fanns där. Utbildningen kom ett par år senare, på inrådan av vänner och bekanta runt omkring. De tyckte att det vore en självklarhet på grund av mitt arbete med Poker. 

En JR är inte en hund som är känd för att vara stilla i många sekunder. 

Hörde en beskrivning av en veterinär på tv4 för någon vecka sen, att det var en hund som var mer i luften än på marken.......

Jag lade dock ner enormt mycket tid på träning av olika slag under Pokers första två år. Så han har varit väldigt duktig och lugn.

Många har kommenterat just hans lugn och sagt att en sådan hund vill de nog skaffa sig........Men då har jag bestämt hävdat att hans lugn är inte något typiskt för JR, det har jag odlat dit.

När man har barn och hund får man tänka på att aldrig känna sig helt trygg med att lämna dem tillsammans.

Och med en JR blir det en hel del morrande, en terrier är rätt pratig, i min smak är det väldigt bra!

Hunden måste få säga till när det inte känns bra och den vill ha mer space.

Barnen ska lära sig att lyssna på det och gå undan.......

En retriever är en hund som avlats fram för att kunna ligga stilla och vänta tålmodigt på signal. Tyst.

Det är nog en av anledningarna till att den blivit så populär som familjehund. Den ses som otroligt lugn och snäll.

Enligt min vetskap, av vad jag lärt mig genom min utbildning, är det däremot just Golden Retriever som legat som nummer ett på bitlistan under flera år.

T.ex var det en pojke, runt tre år, som satt med familjens älskling i soffan. Och helt ur det blå högg hunden pojken i ansiktet.

Föräldrarna blev naturligtvis helt förtvivlade och for direkt till veterinären och avlivade hunden.

Dock gjordes en obducering och man fann då en några centimeter lång blyertspenna i ena örat hos hunden.........

Inte så konstigt att hunden högg då, eller?!

Den var tålmodig och sa ingenting alls, men rätt var det var fick den nog. Och högg.

Då vill jag hellre att min hund meddelar sitt missnöje.......

Hundar och barn är en perfekt kombination, om man lägger ner sin själ i båda sidor. 

Efter en stund och många pinnkast vid vattnet, ser Poker ut att trivas som fisken i vattnet. Så länge han inte behöver ta för många simtag....

Husvagnen gungar när barnen nyvaket börjar trampa runt i termosen. Några går och lägger sig i soffan och slår på tv:n, ett par andra kommer och klämmer ner sig mellan mig och Rolle. Fast här ligger redan lille D, så nu blir det lite väl trångt. Jag sätter mig upp och leker med mobilen istället. Det blir snabbt rätt livat med så många i sängen, och nu kom allihopa hit....... Det blir min lilla floghäst, vunnen från nåt sommartivoli som får flyga raket genom hela sovrummet. Och nu dansa till schlagervinnarlåten från tyskland. Pappa fånar sig och barnen skrattar..... mamma ger upp och går upp...

Jag kliver in i det, otroligt nog, torra utrymmet. Det torra och ganska trånga utrymmet. Drar av mig skorna och strumporna och försöker sen mycket duktigt balanserande att få av mig långbyxorna utan att de nuddar vid golvet.

Hänger upp mina kläder snyggt på kroken, ställer in duschtvålen på kranen och plockar fram den ultrapatetiska duschfemman........

Står med en fot i duschen, beredd att ge mig in i en stressdusch med rädsla för att vattnet plötsligt mitt i intvålningen ska sluta rinna.

Stoppar in femman i plåtlådans smala myntinkast.

Den fastnar just längst in, precis innan den egentligen borde ramla ner i burken.

Åhhhhhhhh!!!!!!!

Varför händer detta alltid!

Hur kommer det sig att det finns campingar som fortfarande håller på med dessa idiotiska duschmynt!?

När det till och med är en camping i det övre kostnadsskiktet?

Femman sitter fast som i berget. Jag försöker frenetiskt pilla ut den med naglarna och sen att trycka in den med min andra femma. Tack och lov att jag tog med fler!

Men den rör sig i alla fall inte........

Jaha. Bara att sticka ut huvudet och vara tacksam för att vi inte befinner oss på en av storstädernas femstjärniga supercampingar.

Utan jag kan gladeligen kliva in i duschen bredvid, eftersom hela dusch och toaletthuset är tomt.

Så, bara att göra om proceduren igen.

-------------------------------

Vi kom idag till en byhåla som helt oväntat firade sin "bydag" just idag.

Det har varit jippon i hela byn (en väg på tio meter) hela dagen.

Dock var det förstås inte långt efter vår strandstund, som regnet kom.

Men vi var inte dem som var dem. Inte just idag i alla fall ; )

Först ut var barnens minilopp, på 1,3 km. Det var verkligen byn runt!

Och min lille Sa kom på fjortonde plats!

Av den enorma barnaskaran på hela 40 barn! 

Japp, många barn var det ; )

Lite annat än vår byhålas minilopp med ett barnantal på sisådär några hundra......

Skillnad på byhåla och byhåla liksom.

Sen har jag faktiskt, tillsamman med två av gossarna, åkt brandbilens korglift ända upp i fullhöjd på 27 meter. 

Jag var så duktig, det var inte så läskigt alls egentligen. Bara jag inte tittade rakt ner i backen. Och så länge mina barn stod stilla.

Men så klart skulle det krångla.......

När vi precis vänt ner och sakta sjunkit max två meter, börjar brandbilen tjuta och pipa! Brandmannen visade inga stora tecken på nervositet, så jag höll mig lugn.

Men han fick trixa och fixa lite. -"Hm, det är nog nåt fel på systemet...."

Tack så mycket för den åkturen!

Ner kom vi till sist, men det var inte bara raka spåret om man säger så.

Ja, det har varit en rejäl start på semestern. En bra start.

Imorgon väntas sol och förhoppningsvis en ännu trevligare stund på stranden än den idag. Och en god natts sömn dessförinnan.......