En sothöna imponerar med sina dyktalanger en bra bit ut i sjön. Försvinner och hinner nästan glömmas bort innan hon dyker upp på helt ny vågyta.

De verkar kunna dyka långt, de där.

Poker sitter och darrar på en liten gräsyta vid klippans kant. Han har tagit sig en simtur av det stillastående slaget. Han ville inte alls, känner sig inte så säker på det där med simning.

Men matte var en riktig stygging och bar ut honom i vattnet och höll honom under magen, medans han simmade med stora stärkande tag mot land. Men kom likväl ingenstans.....

Han har ju stora missbildningar i frambenen, som naturligtvis orsakar honom en del smärta. Simning är säkert bara bra för honom. Men inte roligt tydligen....

Min käre far hade en underbar Border Collie när jag var liten. Hon älskade att bada. Simmade runt, runt, runt och stänkte med de egna framtassarna samtidigt som hon försökte fånga stänkdropparna i munnen. 

Det såg helt fantastiskt härligt ut!

Men min lilla Jack Russel-kille är tyvärr inte alls lika road.

Min förra J.R tyckte däremot enormt mycket om att simma. Kunde simma i över en halv timme innan hon klev upp på strand. Nästan så man blev lite nervös.

Min älskade man sitter på klipphällen en bit bort. Försöker fånga in de sista solstrålarna för dagen. Han ser rätt nöjd ut, trots att han blev iväglurad direkt efter jobbet. Stackarn hade inte en chans. 

Vi satt allihop färdigpackade i bilen med motorn igång, när han rullade in på parkeringen.

Det var bara att kliva in i passagerarsätet och gilla läget.

Fast ibland är det just det som krävs. 

Att någon annan tar kommandot utan möjlighet till ifrågasättning. För i efterhand känns det så gott som alltid mycket bra med ett avbrott i vardagen.

Middagen blev mycket spartansk. Stekt falukorv och enkel potatissallad.

Men tänk vad allt smakar gott ute i naturen!

Att få sitta på en klippa med en liten tallrik ätbart är så härligt. Det är en känsla som kan uppskattas av både stora och små......

Solen sänkte sig sakta på andra sidan skogen. Mormor fick ett litet kvällsdopp och barnen fick en simtur med pappa. 

Vattnet kändes alldeles ljummet mot huden i den svala kvällsluften. 

Och när alla barnen tröttnat och blivit för kalla för att vilja bada mer, går det lätt att hitta på alla möjliga vattenlekar ibland alla bergets skåror och utgjutningar.

Lille D började med att fylla sin lilla kanna med vatten och hälla den över en bergsspricka.

Vattnets väg ner tillbaka i sjön var otroligt spännande att skåda.

Det gav intresse åt alla bröder, och som vanligt var inte pappa sen att haka på.

Då blev det till att ta fram den stora gröna hinken.

Att hälla den fylld till brädden över sprickan skapade ett rejält vattenfall.

Och i ett vattenfall kan man låta diverse små fartyg färdas nerför. Det blir då en mycket tävlingsinriktad seglats nerför berget.

Men det roade dem i en halv evighet.

Slutligen blev det dags att få hela flocken med sig hem igen. Det tog sin lilla tid, men nu är de alla i säng och kvällen är lugn.

Lille D somnade åter innan jag han lämna rummet.

Handuken svept om mig till skydd mot den lite för kyliga vind som far runt oss.

Himlen är full av moln som gör sitt bästa för att hålla undan de värmande strålarna.

Då och då lyckas ändå solen tränga igenom. Det märks att den vill.

Jag ser hur himlen är alldeles blå lite längre bort, denna vinden tycktes kunna få iväg dessa envisa moln.

Barnen smyger omkring i vassen med håven i största beredskap. En stor grön hink full med sjövatten står i väntan på levande innehåll på klippan. Barnen trippar ivrigt omkring i letan efter spännande fångst. De som inte går på jakt med håven, springer över klipporna för att se var bästa jaktställe bjuds.

Lille D tvingar slutligen i mormor för ett dopp, han vill bada! Minnet av gårdagens varma lustfyllda simtur lever kvar i hans barnasinne. Dagen ger dock inte samma glädjerus.....

När vi som bäst sitter i de få solstrålar som bjuds på klipporna, får vi besök av en gammal trött herre. En strävhårig taxgentleman kommer fram och lägger sig utmattad bredvid oss. Han ser ofantligt trött ut och hässjar rejält.

Vi väntar oss att en eftersläntrande ägare ska komma straxt efter, men ingen syns till. Taxen går omkring i området runt oss och vi tror att han snart går dit han kom ifrån. Men han lämnar oss inte.

Så småningom tröttnar både barn och vi vuxna på den frånvarande värmen. Och vi börjar plocka ihop för att bege oss hemåt. Det beslutar sig taxen också för att göra, tillsammans med oss.

Vi tar vårt pick och pack och traskar upp mot bilen. Taxen följer hela tiden med. Och inte en annan levande själv syns till......

Jag tänker ju absolut inte lämna denne gamle herre här helt vind för våg.

Ringer polisen och uppger öronmärkningsnummret. Tack och lov för öronmärkning! Varför skulle man sluta med det för!? Med chip finns det ju inte en chans för mig som privatperson att ringa och uppge ett nummer för att kolla registrering och få fram namn och adress.

Nu var denne herre av det betydligt äldre slaget och numret väldigt dåligt. Så polisen kunde inte se något i alla fall.

Under tiden då jag går omkring för att ringa, packar alla barnen in sig och packningen i bilen. Taxen har lagt sig utmattad precis intill, i skuggan av vår blå rallybil......

Han får helt enkelt följa med hem!

Poker, min egen fyrfoting blir överlycklig över en kompis. Han tar genast med herrn ut på sightseeing genom trädgården. Visar alla bra kissbuskar och vattenhålet, eller vad barnen tar som sin vattenbana.

Själv ser även herrn ut att livas upp en aning. Svansen åker i luften och stegen går något raskare.

Så nu sitter vi här, ungefär tre timmar sen han dök upp vid stranden och tog följe med oss, och väntar på ett samtal som ska ta honom hem till den egna tryggheten igen.

Lille D behövde bara känna det mjuka tyget av örngottet, så ramlade hela hans lilla själ ner i famnen hos drömlandet. Så trött och underbart söt att det räcker och blir över.....

Ingen annan protesterade heller över en något tidigare nerkrypning i sänghalmen än vad som blivit till en vana de senaste veckorna. Vi är alla lite tröttare än vanligt.

Barnen har blivit till, inte bara tre, utan hela fem små pepparkaksgubbar!

En annan är faktiskt inte likblek längre heller......

Planen för imorgon är nog inte så svår att räkna ut. Det hänger på vädret. Det pratas om ett regnväder som ska dra förbi oss över natten. Vi får väl se hur långt det hunnit till morgonen.

Kvällen är äntligen här med friska fläktar. Svalkan ger otrolig.......ja, vadå egentligen? Det är bara för underbart med lite svalka helt enkelt!

Nu har vi haft så gott som två hela veckor med denna makalösa värmebölja.

Det känns ju som det vore ännu längre.

Fast innan midsommar hade vi ju egentligen ingen direkt värme att prata om.

Frågan är nu bara ; hur länge kommer det stanna?!

Svaret på det är mycket enkelt, vill jag påstå.

På lördag är det borta. Lätt och därmed punkt.

För på lördag börjar nämligen vår semester, eller Rolles, om jag nu ska vara noggrann. Och det är likadant varje år. Busvarmt fram till första dagen på semestern. Då kommer regnet............

Varför är det samma visa varje år?

Eller är det bara mitt minne som lurar mig............

Vi märker väl. På lördag visar vädret vilken sida det står på.

Frukosten åts i all hast innan vi slängde in alla kassar, korgar och kylväskor i bilen och for iväg.

Jag hade planerat trippen till en klipphäll som är mindre barnvänlig och inte så stor, med en förhoppning att då få tillträde alldeles själv.

Vi kom straxt innan halv nio på morgonen och var först!

Men knappt hann vi ut ur bilen så rullade nästa in på parkeringen, så jag skickade genast ner de första till badplatsen.

Och väl nere blev jag enormt glatt överaskad. Det fanns ju en liten "strand" på två meter precis bredvid klipporna. Så det var ju barnvänligt trots allt!

Barnen var i innan jag hann säga kattströmming, och varken mormor eller jag själv tänkte va sämre. 

Åh, det var så skönt! Lagom varmt i luften, skugga över stranden och sol på klippan. 

Den andra bilen bestod av ett äldre par som kom för att ta sitt morgondopp. Hur trevliga som helst.......

Vi badade som aldrig förr. Lille D var till och med i och simmade mellan mig och mormor. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.....Han var väldigt nöjd.

Jag tror även att det blå flygplanet kände sig lätt under vingarna, äntligen fick han roa barn på det sätt han var tänkt för.

Vatten hade jag med mig i mängder, men av någon anledning gick nästan inget åt!

Det var liksom inte lika varmt nere vid sjön.

Lunch och kakor var med i korgen.

Pitabröd och rödbetssallad, köttbullar och kycklingcurry-sallad.

En äkta mumsig picknick, med andra ord......

Men så klart hade vi glömt bestick! Vi hade ju inte tänkt på att det kan va bra att ta salladerna med något, när man ska fylla pitabröden.

Suck! Men man är väl inte sämre än att det går bra att leta reda på någon passande pinne att gräva med.

Man är väl gammal scout. (Inte riktigt, men ändå!)

Det blev inte så många mer dopp efter lunch. Då började det kännas färdigt.

Men att ta sitt pick och pack med sig upp till bilen, var inte det roligaste.

För varje steg närmare parkeringen blev det ungefär hundra grader varmare!

Jag skojar inte! Lite överdrivet kanske, men inte mycket.

Temperaturskillnaden mellan sjökanten och bilplatsen var enorm. Hemsk!

Det blev till att fort starta fläktsystemet och ta oss snabbt hem, för att kunna slänga oss i poolen.

Nu kan jag ana tjusningen med stranddiggandet...........

På den grå handmålade köpmansdisken i köket står vår röda picknickkorg.

Den är fylld med päronfestisar, miniknäcke och simpuffar.

Vi gör oss beredda för ett äventyr......

Imorgon har vi bestämt oss för att prova något vi inte gjort förut. Åka och bada i sjön! Ja, hör och häpna....det har vi inte gjort förut! (Nästan i alla fall)

Att lägga mig på stranden bland alla andra småfeta blekfisar. Nej tack!

Jag vill inte strutta runt i baddräkt eller bikini i ett myller av soldyrkande massor.

Men imorgon ska vi ta och leta reda på en klippa någonstans långt bort där ingen annan kan få plats.

Barnen har spenderat kvällen med att blåsa upp det stora blå flygplanet vi inte rört på flera år. Och en enorm chokladrulle, som aldrig sett dagens ljus.

Ja, det ska bli spännande. Att försöka bada från en klippa med  sex stycken barn på allt mellan två och tio år. Tre av dem är åtminstone helt simkunniga, de andra får väl ha puffar på sig konstant.......

Det hela drogs igång av en ordentlig promenad här på eftermiddagen.

Jag bestämde mig för att för en gångs skull dra ut hela familjen ur huset och få dem i en rejäl röresleomgång. Det känns som om vi inte varit ute ur huset på hur länge som helst......

Men faktiskt helt utan gnäll fick jag allihopa, till och med mormor, med mig.

Somliga cyklade och somliga gick, och det blev varmt, svettigt och aningens tröttsamt för en del av oss.

Inte för att vi gick mer än fyra kilometer, men i denna hettan blir det till flera mil.

Och det var en alldeles slutkörd familj som ramlade in genom dörren.

Vatten hade vi haft med oss, i vad jag trodde var i överflöd, men det var tömt till sista droppen. Två liter gick snabbt åt....

Promenaden tog oss, kunde vi sen konstatera, en hel timme! För fyra km!

Jag sa åt alla överhettade barn att slänga sig i poolen, och gav lite hjälp på traven åt de något försiktigare. Sen hoppade jag i därefter.

Faktum var att det var inte sämre än att även mormor plumsade i kort efter!

Och den otroligt härliga känslan av att efter en rejäl och svettig promenad få kyla ner sig i vattnet, gjorde att man med glädje skulle dra på sig skorna och göra om det ögonaböj!

Då föddes tankarna på att göra som alla andra. Att även vi skulle ta oss till ett allmänt plask i någon sjö i närheten.....

Ann-Katrin, du var nyfiken på mina soffor.....
De är verkligen inget speciella, bara en tresitsig och två tvåor.

Men som du säger, det är alltid kul med lite nytt i huset!

Nu blev de i en ny färg också. Vi hade beige förut, men den färgen är utbytt till en mycket mer brun nyans. Ljusbrun. 

Det blev jag jättenöjd med! Det bröt av lite mer mot mina benvita väggar.

Ja, väggen på bilden är förstås inte benvit. Det är min klassiska fondvägg. ; )

I hela huset pågår nu ett ständigt pipande. Det går stundvis mig rejält på nerverna...

Det är far och son som varit i farten, som vanligt.

Min gosse nummer två, åttaårige P, är fenomenal på att konstruera olika små uppfinningar och tillverka konstverk av allt möjligt bråte.

Blir det en liten kartong eller låda över liggande någonstans, så kan man ge sig tusan på att den är norpad och med i någon konstruktion inom tio minuter.

Ibland kommer han dock på en idé som han inte riktigt vet hur han ska fixa till.

Då går han till pappa.........

Nu har det blivit.......hmmmm..... ja.....se själva.

Den ser ju riktigt läskig ut!

Så nu springs det runt och ska letas reda på den gömda bomben. Innan den smäller, eller piper i det här fallet.

Och det gör den ofta!

Ja,ja. Jag är ju sådan där knäpping som är emot vapen. Mina barn har dock lärt mig att vare sig jag köper tillverkade vapenleksaker eller inte, så fixar de egna.

Så min gräns har väl hamnat där någonstans.

Egentillverkat......okej.

Jag har hamnat framför fotboll ovanligt ofta nu på sistone. Det brukar normalt bidra till tidigt sänggående för min del. Men ikväll var det tydligen final, och för att kunna känna mig lite med i matchen imorgon när det hela är avgjort, lade jag mig till rätta för att, om inte annat, få min beskärda del av oväsendet. Lyssnar med ett öra och tittar mestadels på min stickning....... Ja, sån gammal kärring är jag! Fast jag blir mycket road och intresserad av det hela när jag klart och tydligt hör att både Fantomen och Gnesta, grannorten, är med på plan ; )